Hur kan barnen få bli tvisteföremål?

I en debattartikel i DN den 10 januari lyfter tidigare rådman Jens Lindborg och professor Sebastian Wejedal fram flera av de allvarliga systemfel som genomsyrar tvistemålen om barn. Jag instämmer helt med debattörerna som hävdar att vinnarna i dagens system är bråkiga föräldrar och förstås deras advokater som tjänar pengar på eländet.

Förlorarna är tvisteföremålen, barnen som får växa upp i en konfliktfylld tillvaro där ungefär hälften av dessa barn utvecklar depression eller annan psykisk ohälsa.

På förlorarsidan hittar vi också skattebetalarna och försäkringsbolagen (eller i vart fall deras kunder) som utbetalar åtskilliga miljarder i arvode till föräldrarnas juridiska ombud varje år.

Skilsmässor och separationer är här för att stanna. Vårdnadstvisterna har ökat med över hundra procent de senaste tio åren. För att vända trenden och efterleva Barnkonventionen behöver Sverige en förändrad process, ny lagstiftning, nya idéer och inte minst mer kvalificerad hjälp till föräldrar som separerar och till deras ca 65 000 barn som varje år går igenom ett familjeuppbrott.

Hur är det möjligt att vi processar konflikter om barn på samma sätt som vi processar om rätt till arv eller vem som ska stå risken för ett mögelskadat hus?

Vi vill alla ha ett system som behandlar barn bättre än ”ett mögelskadat hus” som debattörerna skriver. De föreslår att ansvaret flyttas från tingsrätterna till socialtjänsten och förvaltningsdomstolarna. Det är en bra början men tyvärr inte tillräckligt för att helt mögelsanera tvistemålsprocessen om barn.

Jag pratar dagligen med föräldrar i separation som berättar om svårigheterna att hitta och få hjälp. Alla hänvisas de till socialtjänsten som ofta saknar resurser, ibland kompetens. Det är för ofta långa väntetider och både föräldrar ombud upplever bristande professionalism hos handläggarna. Väldigt sällan får barnet alls komma till tals under samarbetssamtalen eller utredningarna. Det finns redan idag allvarliga brister i socialtjänstens arbete med tillvaratagandet av barnens rätt och bästa. Brister man rimligen måste anta kommer resultera i att kommunerna fattar för många felaktiga beslut kring barnets bästa.

Föräldrar måste ytterst bära ansvaret för sina barns välbefinnande

Det kan inte vara socialtjänstens huvuduppdrag att syssla med konfliktlösning och parterapi för föräldrar som separerar. Lika lite bör det vara domstolarnas uppdrag. Tvister om barn handlar inte sällan om barnen men desto oftare om underliggande känslomässiga problem och behov hos de vuxna. Min erfarenhet är att de allra flesta föräldrar vill komma överens men behöver hjälp när de befinner sig i kris och stor förändring. Hjälp som socialtjänsten inte förmår ge och som advokaterna i sina ombudsroller för föräldrarna inte har i uppdrag eller kompetens att tillhandahålla. Samhällets stödprocess till barn och föräldrar fungerar alltså inte och behöver omgående reformeras.

I Norge är det obligatoriskt för alla föräldrar med barn under 16 år att genomgå medling. Enligt uppgifter från 2017 ledde medlingen i 75 procent av fallen fram till ett frivilligt skriftligt avtal utan domstolsförhandling.

Jag vill se ett införande av obligatorisk medling och konfliktlösning för föräldrar innan de ges rätt att vända sig till domstol. Genom att tvinga föräldrar att genomgå medling hos kvalificerade medlare med uppdraget att synliggöra vad lagstiftaren och barnpsykologin anser vara barnets bästa, är jag säker på att många tvister även i Sverige kan förebyggas och lösas. Om inte, ska barnet självklart ha ett eget kostnadsfritt ombud i domstolsprocessen som tillvaratar barnets intressen kortsiktigt och långsiktigt.

Genom att lyfta bort samarbetssamtal och onödiga utredningar från socialtjänsten, kan kommunerna istället använda sina resurser till de barn och föräldrar som bäst behöver socialtjänstens hjälp och omsorg. Nämligen de föräldrar och barn som lever med stora sociala svårigheter som t ex våld, missbruk, kriminalitet och sjukdom.

Jag vet att vi är många jurister, terapeuter, barnpsykologer, präster och beteendevetare som gärna använder våra kunskaper för att reformera Sveriges hantering av barn som drabbas av sina föräldrars konflikter och domstolstvister.