Ensam är inte starkast. Eller?
Jag läser i en artikel ur Amelia om en kvinna, psykologen och sexologen, Tanja Suhinina som har skrivit en självhjälpsbok, ”Släpp Snubbar” där hon ger tips och delar sitt perspektiv på att leva ensam.
I Sverige är vi bra på att leva ensamma. Det finns ca 1,9 millioner ensamhushåll. Tittar vi på europeisk statistik så är ca 28% av hushållen i EU ensamhushåll, medan vi Sverige toppar på 32%. Ca 60% av alla som är över 20 år i Sverige bor ihop med någon, i samboskap eller äktenskap. De övriga 40% bor ensamma, är ensamstående föräldrar eller bor tillsammans med föräldrar eller kompisar.
Man ser ofta att äldre och yngre bor ensamma. Därtill kan det hävdas att yngre män, i framtida generationer, kommer att vara bättre rustade och lämpade till att bo just ensamma, medan man ser att andelen som passar in i en stereotypisk, negativ bild av att bo ensam är äldre män. De upplever tillvaron just som ensam och isolerad. Är dessa äldre män en generation i kläm? De som fastnat i den peak av separationer och skilsmässor som vi lever i sedan ett årtionde tillbaka i runda slängar, men som inte har eller har haft redskapen till att växla över i nya perspektiv på solo-livet?
Yngre män är andra sociala väsen, med andra typer av sociala nätverk och sysselsättningar. De är även en större del av digitaliseringen och lider således inte på samma sätt som dessa studier visar när äldre män bor ensamma. Hos äldre män har jämställdhet och nya familjebilder inte slagit rot på samma vis eftersom de är uppvuxna med andra normer och med en bild av den ”traditonella kvinnan” som står för hus och hem, och även med en klassisk bild av kärnfamiljen.
Allt fler kvinnor vill inte leva i en parrelation. Något som kan grunda sig i allt ifrån att de känner att de slipper tjatiga män, kan skaffa barn på egen hand eller inte behöver vara ekonomiskt beroende av män.
Allt fler yngre väljer bort tvåsamhet
Oavsett man eller kvinna, allt fler yngre generationer väljer bort tvåsamheten. Lägg till att den svenska medelklassen skiljer sig i störst utsträckning. I allt större utsträckning. Utbildning, inkomst och syn på barnuppfostran spelar allt större roll i hur vi väljer våra relationer, och vem i singel-poolen som matchar vår specifikation på partner bäst. Hittar vi inte vårt russin i kakan, så får det hellre vara…
Jag märker själv att jag alltmer trivs med mitt egna sällskap (väldigt bra sällskap, måste jag förvisso tillstå). Att jag trivs med att bo själv. Jag och kidsen. Men jag minns också förskräckelsen och rädslan inför att bo och leva ensam när jag skilde mig:
”Jag kommer leva ensam resten av mitt liv” eller ”Ingen kommer vilja komma in och bo i min tillvaro, med barn, jobb, roddande och fan och hans moster…”
Nuförtiden är det mer så här:
”Tja, om det verkligen blir rätt, men jag kompromissar inte hur som helst” eller ”Det skall ganska mycket till…”.
Och jag ser som sagt att jag blir allt mindre ensam i detta resonemang. Inte minst, i skuggan av ett uppbrott, lär man sig att hitta andra människor omkring sig, en slags sub-familj. Ett nätverk av vänner och bekanta som fyller upp det som en tidigare klassik familjekonstellation fyllde. Så även jag.
Njut nu söndagen, ensam eller i sällskap,
Charlotte
