Ensamhet är inte samma sak som att vara ensam. Att vara tillsammans med andra innebär inte automatiskt att man känner gemenskap. Att vara ensam betyder heller inte nödvändigtvis att man känner sig ensam. Ensamhet i tvåsamheten är en vanlig orsak till skilsmässa.
Att känna sig ensam i relationen är den värsta formen av ensamhet.
Kontakten, kittet och kommunikationen har urholkats eller saknas helt. Man upplever sig fjärmad från sin äkta hälft och familj. Men man stannar kvar, på grund av rädslan för livet som ensam, skild, och avskild från en social gemenskap. Kanske räds vi ensamheten då den kan upplevs som något fult. Man tror att ensam är lika med oönskad.
Det är en konst att känna sig nöjd enkom i sitt eget sällskap. Självvald ensamhet, tja kanske det, ganska skönt, eller till och med väldigt välkommet. Men knappast då det handlar om ensamhet som en effekt av ett fallerat äktenskap.
Ensamhet jämförs med både rökning och övervikt
Ensamhet är en av vår tids stora utmaningar, och jämförs med både rökning och övervikt eftersom ensamhet leder till hälsoproblem och en tjugo-procentig chans till för tidig död. Man påverkas både känslomässigt och fysiskt, vilket uppmärksammats inte minst i ljuset av Covid-19 och en påtvingad social isolering. Redan innan pandemin, var 25-30 procent av människor i västvärlden enligt forskningen ensamma, en ökning med mellan 3-7 procent de senaste tjugo åren. En tickande bomb, med andra ord.
Ensamhet är svårt att ta sig ur
Märkligt nog, är inte ensamma personer nödvändigtvis intresserade av sällskap. Ju längre tiden i ensamhet pågått, desto svårare blir det att ta sig ur. Till slut ser man sociala sammanhang som något negativt. Jag har själv varit där. En gång i tiden var jag extremt social, men under den svåraste perioden i min tidigare relation tappade jag all lust att träffa folk. Jag kände noll entusiasm inför vad som troligen var riktig trevliga middagar med roliga människor och spännande samtal. Jag hade redan ’checkat ut’.
Hjärnan hos personer vars livsstil innebär få sociala kontakter förändras, på ett sätt som gör att man upplever människoansikten mer fientliga. Det gör det ännu svårare att skapa kontakt och knyta an till andra. För om man tror att andra har ont uppsåt så färgar det hela ens person, både kroppsspråk och hur man pratar, vilket i sig skapar avstånd. Jämför det med hur man beter sig om man känner förtroende. Detta torde kunna överföras direkt på hur en relation präglas. Saknas övertygelsen om att ens äkta hälft vill en väl, agerar man allt mer fientligt och ifrågasättande. Man blir allt mer egocentrerad, utrymmet för gemenskapen krymper, den sociala förmågan går på upphällning vilket i sig påverkar ens skydd mot ensamhet.
”Jag trivs jättebra i mitt eget sällskap”
Eftersom problematiken med ensamhet på senare år blivit mer aktuellt, läser man nu oftare om vikten av att just kunna vara med sig själv, och vara nöjd med det. Då jag själv befinner mig i en fas på andra sidan separation, och nu knyter många nya kontakter, tycker jag mig också oftare höra devisen ”jag trivs jättebra i mitt eget sällskap”, ibland från personer som uppenbarligen törstar efter kontakt. Måste det vara så känsligt att uttala orden ’jag känner mig ensam’? Det borde väl snarare vara positivt att signalera att man gärna vill umgås?
Kan ensamhet vara positivt?
Finns det något positivt med ensamhet? Enligt den nyligen bortgångne Dr John Cacioppi, professor i psykiatri vid Chicago University, och en av världens ledande forskare på ensamhet, är svaret ja. Det finns en poäng med att vara ensam. Är man ifrån varandra, hinner man känna saknad, och har då mer att ge när man väl är tillsammans igen. Analogin kan överföras också på det tidiga skedet i en relation. Är man ihop 24/7 med en gång när kärleken slår till, hinner man aldrig sakna den andre. Risken finns att endera part känner sig trängd, överväldigad, och raskt går i reträtt.
Ensamhet menar Cacioppi (innan man kommit till en nivå av extrem social anorexia) får oss att söka och skapa gemenskap med andra individer, och det är det som utgör ’mänskligheten’, vad det innebär att vara människa (en ’human being’). Han påtalar också att det kan vara nyttigare att ha färre sociala bekantskaper, hellre än ett hav av flyktiga kontakter som man aldrig etablerar någon djupare kontakt med. En psykoterapeut kan aldrig ersätta nära vänner eller en livspartner.
Fyra tips!
1. Bredda dig
Bredda dig, gör något som sträcker dig och din person utöver dina existerande ramar, exempelvis i form av en ny aktivitet, må det vara ideellt arbete eller något annat (sport, kultur)
2. Ha en handlingsplan
Inse att det är svårt, att inte alla människor på jorden gillar dig (eller varandra!), acceptera det läget helt enkelt. Det i sig kan kräva en självinsikt och självkänsla som man måste jobba med
3. Sök andra med gemensamma intressen
Jobba aktivt med att hitta andra som delar dina intressen.
4. Förvänta dig det bästa!
Om man tänker att det ’ska bli bra’, ’det ska bli spännande’, så ökar förutsättningarna för det, i kontrast till tankesnurran att ’det kommer att gå åt pipan’, och den social misstänksamheten.
Endbright tipsar om Välmående rådgivning – för dig som behöver råd och stöd för att orka ta dig genom din separation.
