I Svenska Dagbladet den 14/8 skriver Ann Heberlein om augusti månads skilsmässosäsong som resultat av den gemensamma semestern där man plötsligt spenderat all tid ihop och kommit fram till att man faktiskt ”inte gillar varandra särskilt mycket”. Vår Divorce Planner Cecilia har läst Anns text.
Det faktum att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och att ett äktenskap i genomsnitt upplöses efter 11,7 år (mer om det kan du läsa i Endbrightrapporten 2021 och 2022), verkar dock inte göra oss mindre äktenskapsbenägna, menar Ann. Vi fortsätter att gifta oss – som om behovet av äktenskapet är så pass djupt rotat hos oss att till trots att statistiken talar emot oss så ska äktenskapet till.
Vår uppfattning om kärlek är orimlig
Vår relation och uppfattning om kärlek är orimlig, fortsätter Ann. Hon refererar till psykoanalytikern Jaqcues Lacan som menar att kärlek är en illusion och att älska någon innebär också att sakna något. Vår uppfattning om romantik och kärlek tar sitt ursprung i gestaltningen av den i film, böcker och serier. Det är en fiktion som inte överensstämmer med verklighetens realism.
I semesterstressen där aktiviteterna och släktbesöken avlöser varandra, blir anledningarna till konflikter fler. Den misslyckade semestern kan lätt bli en slags ”spiken i kistan” för äktenskapet, menar Ann. Det var inte tiden med varandra som saknades – den resulterade snarare i ett slags förakt mot den vi bestämde oss att leva vårt liv med.
Illusion om perfektion
Gifter vi oss med fel person? Det menar åtminstone den brittiske filosofen Alain de Botton som har en tes om att vi letar efter fel egenskaper hos en partner och att vi ger en förskönad bild av oss själva i början av relationen, skriver Ann. Det är illusionen om perfektion som vi måste förbise för att kunna vara i en relation eller ett äktenskap, och istället fokusera på vilka brister hos en eventuell partner vi kan leva med.
Ann Heberlein: ”I grunden handlar det om att kalibrera sina förväntningar om vad ett äktenskap är och vad man kan förvänta sig av varandra.”
Ann fortsätter, den romantiska bilden av tvåsamheten och äktenskapet där endast en person ska uppfylla alla våra behov är en orimlighet. Istället menar Ann att ett äktenskap ska ses som ett slags kontrakt där man kommer överens om vad som ska gälla inom just sitt äktenskap: hur ekonomin ska se ut, vad man önskar sexuellt, hur man vill bo och så vidare. Det är först då förväntningarna på vad ett äktenskap innebär blir realistiska och förväntningarna likaså.
Kanske har hon rätt? Är det den romantiska bilden av äktenskapet som sätter käppar i hjulet när detegna äktenskapet som inte blir som vi hade förväntat oss? Å andra sidan, är det så enkelt? Är det våra förväntningar som är för höga på äktenskapet eller är det snarare så att vår egna identitet fått en viktigare roll – där förväntningarna snarast är för låga? Plötsligt inser vi kanske att äktenskapet snarare begränsar än tillgängliggör?
Jag tänker på antalet grey-divorces som ökar, skiftningarna i attityden till äktenskap och de nya familjekonstellationer som växer fram. Ja, mer om detta kan du läsa i Endbrightrapporten 2021 och 2022.
Ann Heberleins artikel är väl läsvärd, oavsett gift eller skild. Och det är precis sådana här diskussioner vi på Endbright vill se fler av, för att avstigmatisera skilsmässa och separation och förstå dess roll i samhället.
