Jag, precis som de flesta av oss…

… har fått min beskärda del av käftsmällar.

Ett axplock: Mina käftsmällar innehåller skilsmässa. Skilsmässa igen. (Suck.) Nästan stryka med i akut, svår sjukdom. Personen jag sedan kom att älska lämnade mig, lämnade oss, alldeles för hastigt och för tidigt. Oh, där finns mer, men det sparar vi till en annan gång.

Roll with the punches. Jo, tack.

Icke-linjär tidslinje

Inte sällan, genom min tidslinje, så har jag stundom tänkt “Men jösses, folk måste ju tro att jag är spritt språngande galen. Hur kan man locka till sig så mycket bekymmer på så kort tid?”

Känslan av att det inte blev som man hade tänkt sig. Känslan av att ha misslyckats. Känslan av att känna sig dum. Känslan man får när människor lägger huvudet lite på sne, i ett (visserligen godhjärtat och fint) försök att visa sympati. Känslan man får när ens omgivning låtsas som att den stora rosa elefanten inte finns i rummet. (Hallå, det blir ju bara ännu märkligare då…) Känslan man får när man förebrår sig själv. Känslan när man upplever att människor tänker att man kanske får skylla sig själv…

Vad är alternativet?

Men, till slut gick det upp för mig: Det handlar mer om hur man lyckas hantera käftsmällarna. Inte käftsmällarna i sig. Eller jovisst, dom är ju (en integral) del i det hela, men hur man lyckas plocka upp sig själv efter att sagda käftsmällar vinat fram genom luften och med precision satt in en rak höger, är det som merså kommer till att definiera oss, hävdar jag.

Vad är alternativet? Skall man lägga sig platt, i en blöt hög på golvet? Jo tack, jag vet, vissa dagar är det det enda man vill göra, eller ens är förmögen att göra. (Och har gjort.) Men i slutändan, när jag kravlat mig upp från köksgolvet (golvvärme är, för övrigt, underbart) så inser man att man skall (till stor del) strunta i vad andra människor tycker. Dom vet inte ditt perspektiv. Dom lever inte ditt liv. Och dessutom, människor är alldeles för upptagna (för det mesta) med att grubbla över sina egna liv.

Du definieras inte av det som hänt dig, eller det som du varit med om. Din identitet är inte densamma som dessa händelser. Men, du får med dig alla dessa händelseförlopp i ditt livsbagage. Till skillnad från vanligt, klumpigt och bökigt baggage, (jag gillar att resa med handbagage, är något av en fena på det om jag får säga det själv…) så är detta bagaget i slutändan ganska bra att ha. Man blir en lite vettigare person. Man inser att livet inte är en dans på rosor, men att det kan bli ok ändå. Mer än ok till och med. Man blir ödmjuk. Man blir modig. Man blir tacksam.

 

Still rolling,

Charlotte

 

PS. Vi har lagt upp vårt senaste webinar på vår YouTube kanal nu. Tack för alla fina kommentarer vi får om våra Talks och Webinars! Kom gärna med feedback, tankar, tips och goda råd.

Och… glöm för allt i världen inte signa upp på morgondagens gratis webinar, det finns fortfarande tid. Läs mer, och registrera dig här.