Jag slutar vanligtvis att bada i sjön mot slutet av augusti. Inte i år. De fortsatta kallbaden blev ett sätt att lindra min skilsmässoångest. Utegymmande vid Farsta IP följt av en kort språngmarsch till bryggan där jag klär av mig och plumsar i. Jag och min kompis enades om att hålla på så länge det gick. Det blev kärvare och kärvare i takt med att hösten övergick i vinter. Sjön kyldes ned, väderförhållandena på bryggan blev allt mer ogästvänliga. Ibland kastvindar, andra gånger ilsket hagel. Att då klä av sig på en vindpinad brygga, barfotadansa can-can på lömska isskorpor, för att sedan stiga ned i svart isvatten, det går emot ens medfödda instinkter.
Men oj vad värt! Några minuters pina för ett välbefinnande som varar i flera timmar. För att inte tala om den där omedelbara endorfinexplosionen på bryggan efteråt, när kroppen pulserar och man är temporärt immun mot kylan. Avrivningarna har haft en påtagligt välgörande effekt på mitt psyke. Dessutom känns hela akten som en fin tribut till min farfar. Per-Olof Daun (1925-2014) badade varje morgon, året runt, på Ribersborg i Malmö, medlem som han var i badsällskapet Pingvinerna.
Jag har, inte utan viss motvilja, insett att även jag ingår i ett badsällskap, ett informellt men landsomspännande sådant. Vinterbadandet har visat sig bli en av pandemins folkrörelser. Kring jul och nyår svämmade sociala medier fullkomligen över. Bilder från vakar och bryggor, med ansikten tillbörligt förvridna av köldchock. Vore jag något mer barnslig så skulle jag förstås hänga upp mina badbyxor för gott, nu när företeelsen har blivit mainstream. Det tänker jag emellertid inte. Vanan bygger upp alldeles för mycket för att jag ska försaka den av fåfängeskäl.
Det skulle förstås gå att tillmäta mitt vinterbadande ytterligare betydelse. Hade en regissör som Kay Pollak gjort film av min skilsmässokris så hade dessa stärkande dopp helt säkert fått symbolisera min återuppståndelse. En man kliver i sargad och bruten, för att stiga upp ur böljorna renad och vederkvickad. Baptism. Given juldagspremiär när covid-19 är över och vi åter kan flockas i biosalongerna.
Feelgood, absolut, men vinterbaden har inte fått min livskris att gå över. Några saker har jag lärt mig av 2020, detta annus horriblis, detta skilsmässoår spetsat med corona, och det här är möjligen det viktigaste: det går inte att iscensätta eller framkalla sin egen pånyttfödelse. Hur efterlängtad den än må vara.
Det blev tydligt för några månader sedan, när jag och barnen flyttade till en ny och egen lägenhet. En tvåa i Trångsund, söder om Stockholm. Jag är innerligt tacksam. Hade mina föräldrar inte hjälpt till med insatsen hade jag aldrig fått banklån. Frånskilda kulturarbetare tillhör inte bostadsmarknadens vinnare. Jag och barnen hade fått kuska runt mellan överprissatta andrahandsboenden i år framöver. Nu slipper vi det flängandet.
Men lika lite som vinterbadandet har fått skilsmässosorgen att gå över, lika lite innebar flytten till ett eget boende en vändpunkt. Min omgivning hoppades på det, jag också. Nu skulle det äntligen gå över! Nu skulle jag gå vidare, resten av mitt liv börja. Men det blev inte så, för det fungerar inte så. Livet tillåter inte att konvalescenten fläker sig över målsnören på det viset. Viljestyrka har inte med saken att göra. Många som är ledsna vill sluta vara ledsna. Inte hjälper det. Sorg låter sig inte jäktas bort. Sorg kan dövas, men sorg försvinner inte för det. Sorg är kvar tills sorg går sin väg.
Det kanske verkar deprimerande; att det inte går att göra något för att påskynda sin process, att det inte går att förbättra sitt läkekött. Låt mig därför bjuda på något trösterikt: Man märker i alla fall när skilsmässosorgen lättar. Och i mitt fall har denna efterlängtade ljusning inte yttrat sig som ett plötsligt lättsinne. Nej, jag känner mig snarare lite ilsk. Arg istället för låg. Jag känner mig fed up. Klar på något vis. Färdig med självömkan, destruktivitet och apati. Nu är det nog. Ett småmaniskt tillstånd inställer sig, en handlingskraft som angränsar till ilska. När jag får nog, då tar jag tag i saker. Då är jag Ferdinand med gadd i stjärten. Ett frustande jehu. Ett under av handlingskraft.
Jag fick ett sådant ryck i förra lägenheten också, den jag bodde i tillfälligt efter att ha flyttat ut ur radhuset. En dag röjde jag undan ägarens alla fula inredningssaker. Dekorativa glasburkar med okokt spaghetti. Värmeljushållare med förnumstiga buskap. Prylar som hade irriterat mig, men som jag inte haft energi nog att avlägsna. Det var dags för en uppryckning och det kändes underbart att manifestera den. Jag gick inte vidare för att jag städade. Jag städade för att jag hade gått vidare.
Den gången handlade det om att lämna den akuta sorgefasen för att istället inträda i en … Ja, hur ska jag beskriva den skilsmässofas jag har befunnit mig i sedan dess? Som en lågmäld depression kanske? De senaste månaderna har jag inte överrumplats av sorg, så som jag gjorde när skilsmässosåret ännu var färskt och öppet, men inte har jag mått särskilt bra heller.
Den här konvalescenten har inte tagit hand om sig själv. Jag har skött det som mina barn behöver; lagat mat, hållit rent, hållit tider, hållit ihop. Resten, det som enbart har med mitt eget välbefinnande att göra, det har jag fullständigt skitit i.
Jag flyttade till den nya lägenheten och ställde ned mina saker. Så. Det var min möblering. Det var så det inte skulle bli, men det var precis så det blev. I tre månader blev föremålen kvar där jag hade råkat ställa ner dem. Några naturliga förvaringsutrymmen var inte inbyggda så våra kläder blev kvar i IKEA-kassarna. Dessa bildade ett tillsvidareberg i garderoben. Plagg som behövde finnas lättåtkomligt, såsom barnens underkläder, de hittade ett tillfälligt hem i några av kökslådorna.
Barnen har inte ont av sådana nödlösningar, inte jag heller, men när en kompis var över på middag och fick se berget av blå IKEA-kassar i garderoben sade han något som träffade mig. Han köpte mina försäkringar om att det där tragikomiska klädesberget bara var tillfälligt, att jag bara haft så mycket annat att tänka på. Han trodde alls inte att jag var på dekis, men han tyckte ändå att röran sade något om hur beklämmande lågt jag värderade mig själv.
Jag vet inte om det var det som gjorde susen, men för några veckor sedan började jag lämna den apatiska fasen. Optimismen har återvänt på sistone. Mina krafter likaså. Jag börjar känna mig småspattig på det där ljuvliga sättet. De senaste veckorna har jag nätshoppat som en dåre, Blocket-fyndat Malm-byråer från Ikea. Rymliga fanskap som slukar riktigt bra. Snart ligger alla våra kläder prydligt ihopvikta i möbler som faktiskt är ämnade för ändamålet.
En hel del återstår. Jag har fortfarande inte köpt några snygga bokhyllor i teak – mina böcker står i travar på golvet – och jag har fortfarande inte kommit mig för att hänga upp den där Edward Hopper-affischen som jag lät rama in för ett halvår sedan. Men vet ni, snart har jag i alla fall knölat ned de sista plaggen. Och jag äger orimligt många.
Under den inledande skilsmässokrisen var jag för låg för att orka tvätta regelbundet, så jag löste det genom att köpa nya kläder på H&M istället. Således äger jag oförsvarbart många par strumpor och kalsonger. Jag skrattade minsann inte åt det då, men det gör jag nu. Gott till och med. Faktum är att jag känna en viss ömhet inför min patetik. Även tacksamhet. Utan min inledande tvättstugeskygghet hade jag ju exempelvis aldrig ägt sex par badshorts. Ett behändigt innehav. Vi frånskilda vinterbadare behöver ju några uppsättningar att gå runt på.
