Vem gör vad? Och vem gör mest?

Antalet…

… äktenskapsförord ökar. Sakta men säkert. Därtill, fler yngre har idag, i en relation – äktenskap eller samboende, delad ekonomi. Men hur står det egentligen till i hushållen med könsrollerna? 

I denna artikel i New York Times kan man läsa om vem som gör vad i hemmet, och i vilken omfattning. Man har tittat på heterosexuella par såväl som homosexuella par. Resultaten är ganska intressanta. (Vi tar analysen same sex vs. opposite sex i ett annat inlägg, för den diskussionen kan vi absolut inte släppa ety väldigt intressant.) 

I grova drag så står (amerikanska) kvinnor för dubbelt så mycket tid spenderat på hushållsarbete. Ja, ingen newsflash kanske, men här har vi det i timmar och minuter: 

Och, vem visste att man kunde göra vetenskap av disk?

Vi faller, tydligt, fortfarande tillbaka i stereotypiska könsroller i hemmet. Detta har också visat sig hänga sig kvar hos våra yngre generationer. Läs mer om detta i denna artikel genom CNN där man talar om hur män fortfarande besitter privilegier grundade i traditionella könsroller, vilka fortsatt ger män andra möjligheter och förutsättningar i att skapa sig en karriär, högre inkomst och sedan var vi raskt tillbaka på ruta ett igen… Fast forward till ett ständigt återkommande ämne hos Endbrights användare, vare sig man driver frågan aktivt eller ej. Det behöver man inte anstränga sig för att göra; kvinnor har fortfarande inte råd, i samma omfattning, att skilja sig.

Först på 70-talet blev det, i västvärlden, vedertaget för gemene samhällsmedborgare att, kvinnor ingåendes i äktenskap, inte, per automatik, överlät sin sexuella varelse, sin ekonomi, sina tillgångar och allmänna leverne till sin make. Nota bene; Detta är blott en generation bort. 

Provocerande tanke;

Om man leker med en provocerande tanke, skulle vi kunna, framledes, reglera övriga aspekter, utöver rent ekonomiska, i ett äktenskapsförord? Ett slags äktenskapskontrakt? (Kan vara att denna tanke är sprungen ur en diskussion (väldigt) sent igår kväll, efter både 1 och 2 glas vin, men ändock. Vi ser. Jag testar…)

Tänk om man i en definierad ”deal” mellan två äkta hälfter, inte bara kommer överens om vems saker och tillgångar som är vems utan öven om vem som gör vad, och i vilken omfattning? Varken supersexigt eller jätteromantiskt, men det hade kanske hjälpt samhällsbilden ytterligare i att röra sig mot den jämnlikhet man i dag tycks röra sig gentemot. Vi har ju uppenbara problem att, i praktiken, få denna förändring till stånd. Snacka är en sak. Eller måste vi kanske bara helt enkelt ha tålamod ett tag till…?

Egentligen, är det konstigare än kvotering? I detta fall en slags ”hushålls-kvotering”. Jag älskar själv inte begreppet kvotering utan tror stenhårt, ibland kanske lite alltför naivt, på meritokrati. Men jag tycker mig också förstå tillräckligt mycket om företeelsen, att det i vissa sammanhang och i paradigmskiften inte minst, kan vara nödvändigt för att skapa rörelse och skynda på vissa förlopp. Lite som denna artikel talar om.

Men detta tar oss osökt även tillbaka till fundamenten i våra relationer. Det som cementerar en stabil och sund relation på sikt. Vi kan ju försöka reglera vår commitment gentemot varandra allt vi vill i olika avtal och författningar (och tro mig, vissa avtal kan vara rätt bra att ha eftersom det helt uppenbart är djupt mänskligt att vissa ”bets are off” när man skiljer sig och människor finner sig i affekt – konsekvenserna blir därefter…) men, i slutändan handlar det merså om, och att, vi känner tillit gentemot varandra, delar värderingar och grundläggande moral gentemot varandra.

Eller? Vem tar disken ikväll?

//C

*Endbright har en fördelning om ca. 70% kvinnor och 30% män bland sina användare. Hit med fler män (!), då väl så viktigt att poängtera i skuggan av denna diskussion. Annars blir det tufft hitta balans och komma vidare.

!
Registrera dig GRATIS för att läsa mer!
Registrera dig snabbt och enkelt för att fortsätta läsa!
Redan registrerad? Logga in