Varje separation är unik. Alla sörjer på sitt sätt.

Man försöker…

… in i det sista när man har familj, särskilt med små barn. Mia ville skiljas, men en lång diskussion ledde till ett nytt försök som sedan pågick under ett års tid.  Till slut var det verkligen slut. Lägenhetsvisningar. Det blir definitivt i rent praktiska termer och man inser att det inte finns någon återvändo.

”Nya sidor”

Mia berättar att hon på ett akut sätt fick lära sig hantera en sida hos sig själv som hon inte kände till tidigare. Hon hänvisar till begreppet ”Johari-fönstret” och att hon inte alls förutsett att hon kunde reagera så kraftigt på en situation som hon ju visste om skulle komma. Flyttdatumet var bokat och ex-maken frågade fortfarande om hon ville ändra sig.

Ångesten kom. Att man inte är en familj längre.

”Jag kände att det var mitt fel att familjen splittrades,” säger Mia. ”Man fattar att man inte kommer att se sitt barn varje dag. Jag undrade hur jag skulle klara mig. Jag hade ju ingen att luta mig mot.”

Separationen var Mias beslut, men ända fram till flyttdagen hade hon jättesvårt att packa sina saker. Tack vare en väninna som ställde upp fick hon i ordning den nya bostaden.

”Det var viktigt att barnen fick ett nytt hem.”

”Nya livet, ny självkännedom”

När varannan-vecka-livet började, ekade den barnfria veckan smärtsamt tom. Det var det jobbigaste tycker Mia. Hon lärde sig tricks för att tänka bort det. Stängde dörren till barnrummet. Små hjälpmedel har gjort saker och ting lättare. En separation är alltid unik, men Mias tips är ”Tänk inte. Känn, men tänk inte. Vi tror att vi tänker positiva tankar, fast det egentligen är tankar som påverkar oss negativt. Man kan inte förändra något genom att tänka på det.”

Nu har det gått snart fyra år sedan separationen. Mia berättar att hon har vuxit mycket i sig själv.

”Egentligen hade jag en dålig självkännedom då. Jag var så inrutad i ett liv där man lutar sig tillbaka på en annan, det fanns en trygghet. Jag var vilsen och lat. Jag kände inte till mina egna drivkrafter. Nu, genom den här processen, vet jag mer om vad jag vill och inte. Även om jag var rädd, så har jag klarat mig själv, och har nu lättare att säga ifrån. Jag fattade att det i grund och botten handlade om bekräftelse. Jag ville att någon annan skulle säga till mig att det man gör är rätt. Eller i alla fall inte fel. Nu inser jag att man måste kunna bekräfta för sig själv.”

 

*”Johari-fönstret”, en psykologisk modell för att karakterisera olika sätt att kommunicera,baserat på fyra fält: Det jag vet om mig själv och vad andra vet om mig (det öppna fältet), vad jag inte vet om mig själv men vad andra vet om mig (det blinda fältet), vad jag vet om mig själv men vad andra inte vet (fasaden), samt, vad jag inte vet om mig själv och vad andra inte vet om mig (det okända fältet).