När det är mina dagar med barnen, då älskar jag timmarna mellan fem på eftermiddagen och åtta på kvällen. Det är ju då mitt liv händer. När jag har barnen är livet ett självklart pärlband av sysslor: hämta på förskola och skola, sedan få i ungarna en frukt eller några mariekex, sedan lite lekpark eller bamsejympa eller hem till någon kompis en kortis, sedan hem och se om den röda skylten har tänts på höghustaket ovanför Trångsund Centrum. Det har den förstås alltid, ändå har vi lyckats att göra det till ett spänningsmoment som ofelbart kulminerar i min treåriga dotters genuina extas: ”Titta pappa, den är tänd. Trångsund. Trångsuuuuuund!”
När jag inte har barnen så hatar jag däremot de där timmarna. Vargtimmarna. Jag räds dem. För det är så kännbart, så plågsamt uppenbart att det är under de där timmarna som familjelivet och vardagslivet pågår runtomkring en. Man behöver inte ens se det hända, man vet det bara, det känns. Det hämtas på förskolor och skolor; det handlas på affärer, sedan bär det av hemåt, mot något, till något. Den som då inte har något något att komma hem till och inte någon någon heller, den människan får kämpa.
Jag hade vargtimmar som gift också, av det mer konventionella slaget. Det hände att jag vaknade mitt i natten och inte kunde somna om. På bara några ögonblick var ögonens dåsiga sömngrus som bortblåst. Hjärnan febrade, tankarna spann i hetsiga loopar. Allt jag var tvungen att göra! Alla dessa sysslor som inte kunde utföras där jag låg kallsvettig i sängen, med tryck över bröstet och dunkande hjärta. I gränslandet mellan natt och gryning.
Numera inträder mina vargtimmar på dagtid. Dessa timmar är det snudd på plågsamt att finnas till. Jag kan känna det rent fysiskt, som en yrsel, som svindel, som åksjuka. Tiden ska uthärdas, genomlevas snarare än levas. Och tiden, den går så elakt långsamt.
Det finns människor som lever i villfarelsen att nyskilda har en massa göttig egentid. Det är mycket möjligt att dessa eoner av eget varande en dag kommer att framstå som just göttiga och eftersträvansvärda; men i begynnelsen, som nyskild, framstår även egentiden, och särskilt då vargtimmarna mitt på dagen som något man bara måste ta sig igenom. Min favoritförfattare Rachel Cusk har skrivit sorgligt men klarsynt om sin skilsmässa i boken ”Efterbörd”. Så här beskriver hon de egna timmarna, de utan barnen. ”Jag sväljer ned dem som sjukhusmat”.
Det snackas om första julen, första nyårsafton; och de där högtiderna post-skilsmässa är mycket riktigt tuffa milstolpar; men det snackas för lite om den dagliga kampen. För denna existentiella utmaning ska inte underskattas. Det borde faktiskt finnas handböcker i ämnet. Ty vi som har skiljt oss med barn, var och en av oss tvingas uppfinna hjulet. Var och en av oss måste hitta ett sätt att tackla vargtimmarna. Hur göra? Man kan förstås döva sig på olika vis. Med vin eller träning eller jobb. Jag har prövat dem alla och min vinnare är arbete. För mig funkar det bäst. Jag har ingenstans att ta vägen efter jobbet så jag jobbar vidare. In i skrivbubblan igen bara, så att omvärlden försvinner omkring mig. Så stannar jag i denna kokong, dröjer kvar i denna nåd, fram tills klockan slår åtta. Då är det säkert att kliva ut ur skyddsrummet igen. För då håller Sveriges småbarn på att nattas, mina med. Timmarna av familjesamvaro är över för den här gången, och därmed också mina timmar av familjefrånvaro.
Med start klockan åtta blir jag en bland andra föräldrar igen, en vuxen med självvald egentid. Den vetskapen gör att ett kvällslugn omsluter mig, liksom stryker mig över kinden. Då kan jag få den där känslan man som nyskild längtar så förtvivlat efter, den man egentligen skulle vilja ha precis hela tiden: känslan som säger att allt är okej, den som säger att allt faktiskt kommer att bli bra.
