Jag läser i denna artikeln om en kvinna som beskriver om hur hennes gränser, gång på gång, förflyttades. I fel riktning. Hon beskriver en dramatisk process, en mental resa och snabba fysiska grepp för att ta sig ur en destruktiv relation och situation. Och hon beskriver hur saker, som tillsynes är så självklara när vi ser dem framför oss i en text eller upplästa för oss, ändå, på något märkligt vis, tappar sin övertygelse och sitt värde längs med vägen.

Ändå gick man på stöten.

Om än kanske inte fullt så dramatiskt som i artikeln, men det vi vet med säkerhet är att man inte skall förkasta hur någon känner eller upplever en situation. Ibland kan det vara svårt att relatera, och det skall man ha respekt för.

Även om man tillsynes är lyckligt lottad. Och visst, vi är många som är lyckligt lottade. Det är påtagligt inte minst idag, där världen slås i spillror för så många. Det är klokt att alltid ha med sig, oavsett. Men det tar inte bort rätten från oss att få känna och uppleva vår egen verklighet utan att ha dåligt samvete.

Hanna Landström (@olbanism) skrev väldigt fint och slående för någon dag sedan:

 

Tak över huvudet

Mat på bordet

Inkomst på kontot

Friska barn

Fina vänner

Ändå raseras allt

Till tomhet

Av att du går

Hur kan ett hjärta ha

en sådan makt över oss

 

Man levde på hoppet. Man levde i någon slags “fram-och-tillbaka-dimma” där man tänkte att “ja, men är det ändå inte jag som överdriver” eller “det är kanske mig det är fel på” eller “om jag kämpar lite till så skall allt nog lösa sig”. Så var det för mig. Detta eviga velande. Fram och tillbaka. Men det fanns där ändå, känslan av att något inte känns rätt. Det kom ganska tidigt. Tyvärr. Jag minns att jag så ofta tänkte “var finns facit?”. Facit i hur en relation skall vara, hur ett äktenskap skall se ut.

Oj, vad jag grämt mig.

Det är så lätt att vara efterklok. Och visst, vi utvecklas och lär oss längs med vägen. Tack och lov för det. Jag är inte samma person som jag var när jag fann sig mitt uppe i skilsmässa. Idag vill jag tro att jag är lite mer rationell, pragmatisk, sund och öppen i hur jag hanterar saker. Att jag förmår mig själv att “sätta mig över” vissa saker och välja mina slag. Tro mig, det är ju en utmaning i sig. Ibland lyckas jag. Ibland misslyckas jag.

Jag grämer mig fortfarande. Retoriska inre-röst-experten, “vad var det jag sade” och “skyll dig själv”.

Fast på annat vis är jag så mycket mer av samma person som jag alltid varit. För jag har också lärt mig, blivit visare av den egna erfarenheten. Och jag står på mig, och accepterar inte att vissa gränser förskjuts. Då säger jag stopp. Take it or leave it-känslan. Den är väl så viktig den också. Och den kan få mig att må bra eftersom den innebär att jag bejakar den jag är.  Och det är väl ändå något av det smartare man kan och bör göra, att släppa fram den man är och inte minst, den man vill vara. Heja det. (Och så brukar jag ju tjata om här och nu, och carpe… ja, ni vet.)

Och, så blir man också lite extra varm i hjärtat när man läser små fina, rara stories om kärlek, intimitet och medmänsklighet och när man läser om människor som varit med förr, och som har den goda förmågan att sätta saker och ting i perspektiv.

Det skadar ju aldrig. Både i corona-tider och i alla andra tider också för den delen.