Idag är vi förhoppningsvis inte många som missat att det är Internationella Kvinnodagen. 

Första gången man möttes samlat denna dag, för dess syfte; att jobba för jämlikhet mellan könen, var 1911. I flertalet länder såsom Danmark, Österrike, Schweiz och Tyskland anordnades demonstrationer och möten för att lyfta frågan och jobba mot diskriminering av kvinnor. I USA blommade under våren 1911 rörelsen ’Bread and Roses’ ut i skuggan av arbetarrörelsen, där kvinnor började lyfta frågan kring grundläggande respekt och värdighet, på och utanför arbetet. 

Frågan kring jämnlikhet, värdighet och repekt för flickor och kvinnor världen över, kvarstår och är fortfarande, idag anno 2020, påtaglig.

“Fortfarande olagligt”

1734 kom den första svenska lagstiftningen i Sverige som tillät, under vissa premisser, skilsmässa.

Idag vet vi att där är miljontals kvinnor världen över som, på ett eller annat sätt direkt relaterat till kön, inte kan ta sig ur ett äktenskap eller en relation. Idag, 2020, är det fortfarande olagligt att skilja sig på Filippinerna och i Vatikanstaten. På Irland och Malta blev skilsmässa lagligt först 1995 respektive 2011. 

“Kvinnor betalar ett högt pris för att skiljas”

Kvinnor är fortfarande de som drar det kortaste strået i en skilsmässa eller separation. Uppoffringarna och avkallen är, till majoriteten sett, större för kvinnor än för män. Kvinnor betalar ett högt pris för att skilja sig idag. Det berör inte bara utbildning, karriär och levnadsstandard, men även det mest grundläggande inom mänskliga rättigheter, såsom hälsa och säkerhet. 

Vi dras med gamla, förlegade strukturer, som fortfarande finns cementerade i sammhällskroppen. I våra socioekonomiska och politiska system finns, av män, etablerade normer som lever kvar inom bland annat näringsliv, akademi och sjukvård. Kvinnlig rösträtt i Sverige blev lag först 1919, och det är först under 1900-talet man kunnat aktivt, och pro-aktivt, börjat lyfta dessa frågor på samhällets agendor. Men att ändra en koloss av obsoleta upplägg, nationellt såväl som internationellt, med kultur och religion som viktiga delar i detta, icke att förglömma, görs självfallet inte i en handvändning.

“Tröttsamt”

Men ibland blir man lite trött. Trött på att det inte kan gå lite fortare. Trött på att där fortfarande finns människor (läs; män) som dessvärre inte snabbt nog tycks kunna förstå att man måste jobba, ibland ordentligt, med det egna mindsetet, i det dagliga, i litet som stort, eftersom det är först när man – orkar – förstå den andres (läs; kvinnors) perspektiv som man kan vara behjälplig i att driva detta paradigmskifte. Jag pekar inte finger på (alla) karlar här, men nog hade man kunnat önska sig lite mer klarsynthet ibland. 

(Dessutom är jag, meritokraten, rent generellt, trött på tanken och det faktum att jag som kvinna måste och har jobbat mer än väldigt många (de flesta) män i min professionella omgivning för att nå samma ställning och ersättning. (Och ändå ligger man efter…) Det är slitigt, samtidigt som vi tar hand om barnen och hushållet och… ja, ni vet redan, annars kan ni friska upp minnet här.)

“Vi är många som är utsatta, dagligen”

Jag har i mitt liv fått ta del av en hel del när det gäller mansdominans, patriarkala strukturer och regelrätta övergrepp, fysiska såväl som mentala. Och jag vet ju därtill, att detta är mer regel än undantag för de flesta kvinnor. 

“Stort mörkertal”

Tyvärr finns inga, ens indikerande, siffror på detta, men mörkertalet på de kvinnor som, enbart i Sverige, vill skiljas och kunna lämna en relation är stort. Jättestort. Jag trodde det innan, och sedan jag startat Endbright har det blivit fullständigt uppenbart. 

Om där är något jag vill kunna ge min dotter, och jag minns jag att tänkte extra mycket på detta när jag var mitt uppe i en brinnande skilsmässa, så är det att hon skall kunna, helt och hållet baserat på sina egna värderingar, känslor och egen vilja lämna en relation eller ett äktenskap när och om hon så önskar.

Att detta idag, även i Sverige, skall vara merså en ynnest och inte en självklarhet är svårt för mig att acceptera. Men visst, det driver mig också om något till att fortsätta driva och skapa (och provocera). Man får helt enkelt kämpa på… 

//Charlotte

 

Behöver du, eller känner du någon som behöver akut hjälp kan man vända sig hit för mer information. 

Endbright har dessutom detta hållbarhetsmål högt upp på sin agenda. (De övriga två vi jobbar för är detta och detta.)

Och, misströsta inte alla Endbright-män (Ni är fler än ni tror, nästan 35% av våra medlemmar är nu män och det gillar vi!) då vi även kommer lyfta perspektiv såsom rätten att få vara pappa, och att inte, som man, bli fast i system som, igen historiskt, ger kvinnor både börda men även möjlighet att, ibland orätt, inte minst mot barn, förfördela män rätten som förälder. Och många andra perspektiv; alla åsikter och tankar välkomnas och emottages gärna.