Ni vet de där små snögloberna som barn skakar om så att snöflingorna far upp från marken för att virvla runt i ett kaos, för att sedan landa på nytt. Mitt liv utspelar sig inuti en sådan glob. Ovädret pågår för fullt därinne, flingorna skymmer sikten. Nu, när det är som mest turbulent, är det lätt att längta efter att den yrande snön ska falla till marken. Så att livet åter blir igenkännbart, sikten klar och fri.
Men även om det stundtals är plågsamt att vistas i en sådan kupol, så är det också kittlande. Till och med uppfriskande. För ingenting är självklart längre. Jag vet inte vad som ska hända med eller i mitt liv. Från det radhus där jag bodde som gift, var sikten däremot glasklar. Livets väg självklar. Raksträcka, inga bulor i vägen.
Det låter kanske skönt, men för mig var det en förbannad mardröm. Jag kunde mer eller mindre se min egen gravsten framför mig. Trots att jag ännu var ung hade lejonparten av livets tomtebloss bränts av. Av de stora glädjeögonblick som kantar ett människoliv återstod några ynka få. Jag hade tagit studenten, hade tagit examen, hade förlovat mig, hade gift mig, hade fått två barn, hade flyttat till radhus. Vad hade jag egentligen kvar? Kanske skulle jag få fira någon liten jobbframgång någon helt vanlig tisdag med lite busigt bubbel – men inte för mycket, för det var ju trots allt arbetsdag dagen därpå. Trots allt en dag i morgon också. Nästa riktigt stora grej? Det var troligtvis att få barnbarn.
Gud, så deprimerande! Ja, inte att få bli morfar eller farfar per se. Det har jag tvärtom alltid längtat efter. Jag menar, vem vill inte få besegra en chanslös unge i boule eller Alfapet samtidigt som man bälgar elvakaffe och knaprar kylskåpskall Bridgeblandning! Att denna förmodade nästa livshöjdpunkt förutsatte ens eget eskalerande åldrande var däremot inte lika kul att tänka på.
Vi gör en massa livsavgörande val där kring 20 och 30. Vi sår våra dyrbaraste frön, sedan drar vi oss tillbaka. Från knarriga gungstolar på verandan blickar vi ut över ägorna. Detta har alltid förbluffat mig. Att fatta så många avgörande beslut i en ålder då hjärnan knappt är färdigvuxen. Sedan leva med dem. Sedan finna oss i dem. Vi förlikas med val som gjordes av en snorvalp. Vi bygger livslögner som underlättar själva uthärdandet. Eller så gör vi oss fria.
Jag gjorde mig inte fri, den saken bör poängteras. Tvärtom så gjorde jag allt vad jag kunde för att klamra mig kvar vid M/S Familjeliv. Jag var livrädd för att ramla av. Men raksträckan då, tänker ni. Den som skrämde dig så! Äh, resonerade mitt livrädda lilla radhus-jag. Raksträckan var ett smalt pris att betala. Jag kunde säkert forcera fram känslan av OMSKAKANDE LIVSHÄNDELSE med hjälp av något ambitiöst trädgårdsprojekt, eller gå all in på någon självförverkligande semester.
Bara jag tilläts klamra mig fast vid moderskeppet.
Men så gick det som det gick, och jag damp ned i en snöglob.
Jag ska inte påstå att jag landade mjukt, men jag slog inte ihjäl mig heller. Och efter en kämpig nyorientieringsperiod då ovädret fått mig att befara snöskred och katastrof så gott som dagligen så inser jag nu att det faktiskt bara är harmlös snö som yr omkring mig. Jag kan till och med känna mig tacksam för flingorna. Vissa har fallit på plats. Vi har exempelvis hittat en lägenhet att bo i, barnen och jag. Tack och lov. Men merparten av snöflingorna virvlar ännu omkring i luften. Och inte har jag bråttom att få dem att landa.
För det är ju här, inuti denna sfär, som resten av mitt liv ska formas. Det är här, i detta undantagstillstånd, som mitt liv ska stöpas i nya former. Att frånskilda kastar sig in i nya relationer och familjekonstellationer är fullt begripligt. Det är stundom ganska ohyggligt att befinna sig i detta snöhärjade undantagstillstånd. Det kostar på, som all annorlundahet gör. Men jag känner mig säker på att det finns gnistrande upptäckter att göra i detta vinterlandskap. Det är nästan lite pirrigt att vistas här. Jag valde inte den här världen, snarare hamnade jag här. Men jag väljer att inte pulsa hastigt härifrån.
