Numerärt underläge

Min nyskilda otillräcklighet dras till sin spets flera gånger i veckan, och vanligtvis efter barnhämtning på skola och förskola. Jag parkerar bilen varpå Stellan sätter av i full fart mot porten samtidigt som Matilda, som sin vana trogen har lyckats slumra till under den fyra minuter långa bilfärden hem, trilskas yrvaket.

”Men kom nu, älskling,” försöker jag. Samtidigt som jag ser min sons fartstreck försvinna runt hörnet. Kallsvettningarna sätter in. Allt han företar sig bortom det där hörnet sker i blindo. ”Stellan,” ropar jag, dovt förmanande. ”Gå inte över gatan utan mig nu.”

Han är snart sju och vet att man kollar höger-vänster först; men eftersom han är utanför mitt synfält så kan jag inte vara säker. Jag ser honom inte och är för långt bort för att handgripligen ingripa. När jag väl har fått ut Matilda ur bilen och slängt upp hennes dåsiga kropp på mina axlar så står Stellan sedan länge vid porten och stampar, vilket betyder att han alltså har korsat gatan utan vuxen beskyddare vid sin sida.

Numerärt underläge. I parkerna, på leklanden, hemma … Överallt flänger jag mellan barnen. En mot två, hela tiden. ”Snart!” är min vanligaste replik, tätt följd av ”Jag kooooommer!” Med löftesrikt utropstecken efter, och, förstås, käck tonartshöjning: ”Pappa kooooommer!”

Vi tillbringade eftermiddagen i en park i Gubbängen för några dagar sedan, och likadant då. Jag for som en oljad blixt mellan Stellans fotbollsplan och Matildas studsmattor. Spelade några sekvenser i hittepåmatchen mellan Arsenal och Manchester City – vi hejar på Arsenal i vår lilla familj så förbluffande många av motståndarlagens mål blir bortdömda efter VAR-granskning – för att sedan jogga bort till Matilda och ge henne ”mega-ända-upp-till-rymden-fart” på gungan, sedan tillbaka till planen.

Efter varje skott vrider jag blicken över axeln för att lokalisera Matildas vinröda mössa. Militärt skannar jag av vyn. Men var är hon? Ah, där, på snurrgungan! Bra. Men så, efter att ha släppt in ännu en av Stellans ”dundringar”, så vänder jag mig om utan att se henne.

”Vänta här,” säger jag till Stellan. ”Jag måste se efter var …var Matilda är”. Jag sprintar fram till den inhägnade del av lekplatsen där hon lovat att bli. Nej, där är hon inte. Grinden, som alltid ska vara stängd, står på glänt. Kallsvettningar igen, och adrenalin.

Jag försöker att behålla lugnet. Trots sin ringa ålder, Matilda ska snart fylla fyra, försätter hon sig sällan i farliga situationer. Antagligen har hon bara fått ett infall och jäktat vidare till nästa lekstation. Jag söker mig ändå mot parkens inlopp, som vetter mot stora farliga trafikerade gatan, för att liksom ”secure the perimeter”, som det heter på actionsfilmsamerikanska.

Samtidigt slår jag långa ögonkast inåt parken. Blicken panorerar hyperkoncentrerat. Pulsen tickar i tinningen. Vid linbanan är hon inte, fan, men ah, där är hon ju! Vid den där lilla illröda snurrstolen intill klätternätet står hon, min dotter, och instruerar på sitt ljuvligt bossiga sätt, en jämngammal flicka. ”Nej, man gör så här!”

Matilda ser fullständigt obekymrad när jag kommer farande, med pannan alltjämt febrig av oro. ”Du får inte gå iväg så, har jag sagt. Jag blir ju jätteorolig!” Min blick, menad att inpränta allvaret i situationen, möts av en död tonårsblick vars andemening lyder: ”Men seriöst farsan, chilla. Du skämmer ut mig!”

Lättad slår jag mig ned på en bänk för att betrakta de yrselframkallande lekarna, medan jag själv hämtar andan. Jag och den andra flickans pappa smalltalkar om hur fascinerande mycket turbulens barn tål ändå. ”Ungefär där hade jag spytt rakt ut”, säger jag när gungan börjar varva upp, vilket får våra tåliga döttrar att tjuta obekymrat av skratt.

Jag är ”en mot två”, förklarar jag. Är det okej om han håller ett öga på tjejerna en stund, så att jag kan spela lite fotboll med min son? ”Ah, vad schysst. Max fem minuter!”

På väg tillbaka mot Stellans fotbollsplan lägger jag märke till två föräldrar som ser provocerande missmodiga ut. Deras tvååring trilskas; tar av kexen trots att mamman säger att det är nog. Ni skulle bara våga klaga, tänker jag. Klaga på att det är jobbigt att ha barn och jag kommer att gå fram till er och vråla: ”Ett barn är inget barn!” Två föräldrar på ett barn, alltså 0,5 barn per skalle. Jag har 2. Vilket alltså innebär att jag har det fyra gånger så jobbigt som dessa föräldrar. Våga klaga, tänker jag, och jag ska med nöje upplysa er om denna enkla matematik.

När jag återvänder till Stellan är jag lättad men fortfarande uppbragd. Det där numerära underläget alltså. Jag kan bli så orimligt arg på mitt ex i de här situationerna. Eller är det mig själv jag är arg på? Jag är definitivt förbannad vår skilsmässa: Titta här vilken situation du har försatt oss i, skilsmässa. Du hade barnens bästa för ögonen, sade du? Du, det verkar inte så!

Det numerära underläget. Om parkskräcksscenariorna är en slags extrem konsekvens av en-mot-tvåandet, där min otillräcklighet blir en fara, så finns det också en vardagsvariant.

Ibland händer det att barnen gör saker ihop. De bygger kojor, leker hemmasnickrade morbida lekar som ”Matilda är död!”, eller så ser de på teve. Det inte helt klanderfritt dubbade men uppenbarligen fängslande portugisiska familjedramat ”Familjen Valentin” ser de exempelvis alltid tillsammans. Det är liksom tradition. Men oftast vill de alltså göra saker var och en för sig. Och då ska jag förstås vara med. Om måndagarna, när Matilda har Bamse-jympa, så kan jag och Stellan spela fotboll ostörda i en halvtimme; och ibland leker han hemma hos någon kompis efter skolan, vilket ger mig och Matilda lite efterlängtad egentid. Annars är det alltid vi tre.

De senaste veckorna har barnens kamp om mig intensifierats. Stellan vill spela inomhusfotboll ostört, utan att lillasyster stormar in och säger att det är ”ojättvist!” Nu får jag faktiskt komma in till henne och brottas en stund, påpekar hon. Så att det blir rätt och riktigt. Och så går det inte att lösa, och så blir alla sura.

Barnen är frustrerade över att jämt behöva dela på mig. Och jag tycker det är lika tråkigt att jämt behöva dela mig. Den där relationen som uppstår när man bara är en-och-en, den får vi sällan chansen att odla. Det är en förbisedd konsekvens av en skilsmässa, i alla fall om man skiljer sig med barn. Alltid vara med dem båda. Aldrig vara med dem en och en.

Jag beslutar mig för att kompensera för denna brist.

En fredag hämtar jag Stellan på fritids tidigt. Det är egentligen exets dag, och hämtning, men jag vill göra något med honom på tu man hand. Vill att det bara ska vara han och jag, och jag vet ju att han vill det också. Han ser glatt förvånad ut när han kommer ut från fritids. Och han är redo. Otroligt nog har han på sig allt: overall, mössa, handskar OCH halsskydd. Vi slipper alltså inleda vår samvaro med att besöka det berg av kvarglömda ytterkläder, högen utanför matsalen, som har blivit ett permanent inslag i stadsbilden. ”Vad ska vi göra,” frågar han. ”Säg!” Jag lägger armen om honom, pussar honom på kinden och säger: ”Vet du vad jag har köpt? En biljett till Leos lekland!” ”Ja! ropar han. Leo’s!”.

Jag knappar in adressen på mobilen och kör oss ut till Länna. Stellan börjar jogga så fort vi kommer in. Eller, jogga? Nej, han svassar. Stolt och hemtamt svassar han mellan tigerrutschkanorna och klätternäten. Och det räcker med att se honom gå sådär för att jag själv ska minnas hur det är att vara barn och vara den som är hemtam, den som visar runt och upp någonting. Jag är på hans revir nu, och det är underförstått att jag ska följa efter.

Vi börjar med ”Vulkanen”, en sådan där mjuk hopptornsliknande brant man ska springa upp för, för att sedan kasa ned medan man inlevelsefullt kvider ”nooooooo, jag landar i lavaaaan!”. Därefter tar vi oss via klätternät ut till två högt belägna studsmattor. Så hoppar vi mittemot varandra, turas om att visa varandra våra bästa tricks.

Båda har precis lika roligt. När jag senare åker den blå rutschkanan, den som verkligen stupar rakt ned, då känns det som att åka berg-och-dalbana. Det går liksom inte att väja sig. Pirret som uppstår i magen; skrattet jag skrattar tar spjärn i någon sedan bortglömd glädjekälla.

Låt mig här ta en kort paus i framställandet av mig själv som exemplariskt engagerad förälder. I ett svagt men lite för utdraget ögonblick sitter jag ensam med kaffe och telefon, för att svara på några mejl som inte kan vänta. Eller, klart att de kan vänta. Men det ger mig sinnesfrid att stöka undan mejl. Jag åstadkommer den där nä-men-nu-har-jag-väl-ändå-gjort-tillräckligt-för-att-förtjäna-helg-känslan. ”Snart, killen,” mumlar jag medan jag scrollar. ”Jag kommer snart.”

Stellan leker själv, jag ser i ögonvrån hur han försöker grensla en jätteelefant av plast, men det är hjärteknipande tydligt att han bara väntar. ”Men pappa, varför kommer du aldrig?” och de orden är nog för att jag ska lessna på mig själv och min jävla mejlkorg. Resolut trycker jag ned telefonen i väskan. Bort med djävulsmackapären bara!

Efter två timmars oavbruten lek avslutar vi med att äta hamburgare och pommes i bistron. Efteråt frågar Stellan om han får slush. Jag skulle kunna säga: ”Jo, hörredu. Det kan du möjligtvis få om du är en hemskt duktig gosse och lovar att borsta dina tänder och äta din spenat och aldrig mera reta Matilda och alltid göra precis som jag säger och aldrig springa över gatan ensam och när jag säger att det är bråttom på morgonen då är det verkligen bråttom, och då måste du göra som jag säger diii-rekt.” Jag skulle kunna säga så, men jag känner fan inte för det, för nu är det bara han och jag och vi har kvalitetstid så jag säger bara: ”Ja, det är väl klart att du får slush.”

Min son vill ha en blandning av smaker: päron, jordgubb, cola och den något mer oklara ”blue ice”. Han slurpar i sig denna skiktade häxbrygd så girigt att han får en brain freeze. Det visar sig att de har fått lära sig det fenomenet i skolan. ”Brajn fris”, uttalar Stellan det. Med lika delar jämmer och förtjusning. Och han må vara kall om hjärnan men mitt hjärta är varmt hela vägen hem till det radhus där hans mamma och syster väntar på honom.

”Vill du komma in en stund eller har du planer?” frågar hon som jag var gift med. Och jag säger: ”Jo, men en liten stund.” Följt av: ”Jag ska ändå bara hem och jobba efter det här” för jag har fortfarande ett barnsligt behov av att understryka för henne hur ledsamt och martyrlikt mitt ensamliv är.

Vill jag ha något att dricka. Vin? Ett litet glas, som man kan köra på? Visst. Det slutar med att jag sitter en timme i kökssoffan som en gång var min. Ja, sitter och sitter… Matilda vill att jag ska jaga och snurra henne, så mitt lekpass fortsätter. Stellan, som har fått sin pappa-dos, nöjer sig däremot med att spela Pokémon Go i mammas knä.

Och det är då det slår mig, först då, liggandes på köksgolvet i det som fram tills alldeles nyligen också var mitt hem, med min dotter som ett flygplan i luften, att det är det här som är det verkligt sällsamma. Visst, jag är sällan ensam med något av barnen, de får för lite av en-och-en, men fyrsamheten är något ännu mer sällsynt. Vi fyra, tillsammans. Det behöver inte vara något märkvärdig. En middag på McDonald’s någon gång, eller kort spontanhäng som det här. Jag märker att barnen blir glada av det. Det kommer aldrig att bli normalläget, som grundkonstellation är vi fyra oåterkalleligt upplösta, men det är definitivt något vi ska se till att barnen får uppleva lite då och då.