No-go-zoner

När det stod klart att vi verkligen skulle skilja oss skiftade min världskarta färg. Öar, länder, ja, hela kontinenter blev röda, belades med omedelbart inreseförbud. Jag skulle aldrig återvända till Gotland där jag friade, där vi gifte oss, där bägge våra barn föddes. Det var ett löfte till mig själv. Inte heller skulle jag resa tillbaka till Australien där vi träffades och blev förälskade. Det uppstod no-go-zoner, områden där det skulle vara för smärtsamt att vistas, och inte bara geografiska sådana. Jag började också sky band och artister vi båda hade lyssnat på. Red House Painters, Cigarettes After Sex … Likaså tog jag farväl av de tv-serier som hade förgyllt våra vardagskvällar. Aldrig mer Homeland, Billions eller Sveriges Mästerkock. Det gick inte.

Man vill så förtvivlat gärna undvika sorgens bråddjup, men lik förbannat hamnar man där. Det hände mig nyligen. Jag vandrar för det mesta på stadig mark numera, mår bättre, vågar se framtiden an, men för några veckor sedan klampade jag igenom för att slukas av en överväldigande sorgegyttja. En kväll gick jag igenom ouppackade flyttkartonger. Packade upp gamla trycksaker som hade legat och skräpat på kontoret: anteckningsblock, visitkort, fotbollsbilder, affischer, broschyrer från reportageresor, instruktionsböcker, vykort… Jag fiskade upp ett silverfärgat kort med glitter på. ”14”, stod det på framsidan, med stora glada siffror.

14? tänkte jag förbryllat. Gratulationskortet var alldeles för nytt för att vara från min egen 14-årsdag. Och inte kände jag väl någon som hade fyllt 14 på sista tiden? Efter att ha grubblat över detta en stund så vände jag på kortet. Det var från min ex-fru. Skrivet på vår 14-årsdag. Jag tänker inte berätta exakt vad det stod, men det framgick av raderna att hon fortfarande älskade mig när de skrevs. Det framgick att vi fortfarande var tillsammans då, gifta, och att hon hoppades att vi skulle fortsätta att vara det. Ett och ett halvt år efter att kortet skrevs tog vi beslutet om skilsmässa.

Jag blev tvungen att sätta mig ned. Jag var inte beredd på det. Ett bakhåll. Sorgen som hittar en helt ny väg in i en. Som nyskild kan man i viss mån förbereda sig på, ja, till och med stålsätta sig för viss typ av sorg. Det finns förutsägbar sorg. Den andre kommer att träffa en ny. Det lär kännas. Så småningom ens ex kanske startar en ny familj. Kommer också att kännas. Med tiden kommer jag att bli utspädd, raderad, ersatt. Och även om dessa efteräktenskapliga milstolpar kommer att skapa turbulens, så går det att förbereda sig. Då är det värre med den lömska sorgen, den som letar sig in plötsligt, via affektionsladdningar i fysiska föremål. Som det där glada glittriga vykortet.

Omgivningen är fortfarande försåtsminerad; kanske kommer den alltid att vara det på andra sidan en skilsmässa. Det finns tingestar i världen som kan slunga en tillbaka till smärtan. Förkolnade madeleinekakor. Det gjorde ont att läsa det där kortet. Men det gjorde också gott.

Egentligen är det väl fråga om exponeringsterapi. Att gradvis utsätta sig för det obehagliga är en beprövad metod inom beteendeterapin. Syftet: att minska obehag och ångest. Och nog var det trots allt terapeutiskt att läsa det där grattiskortet. Nu hade jag gjort ytterligare ett litet sorgearbete. Nu hade jag tagit ännu en tjur vid hornen.

Samma känsla av lågmält framåtskridande infann sig för några veckor sedan när jag tog en söndagspromenad med en kompis. Vi gick in till Södermalm från Hökarängen, där min kompis bor i radhus med fru och två barn. För inte så längesedan levde vi snarlika liv, numera är de väsensskilda. Om detta talade vi, med utandningsröken plymande ur våra munnar.

Det var en vinterblek söndag. Kylig och frisk med solen bakom molnen, en ljuskägla som tränger på bakifrån, får det grå att utsöndra ett blekt sken. Vi vek in på Skogskyrkogården, den vidsträckta och dovt stämningsfulla viloplatsen. Tallarna och gravstenarna, allt stumt. Och så det där stora träkorset som solen genomskär med vita bländande strålar.

Bortom kyrkogården tar en för mig välbekant tarm områden vid: Sandsborg/Blåsut/Skärmarbrink. Där, nära Globen, bodde jag och min ex-fru, på en handfull adresser. Från utsidan blickade jag nu in i lägenheter där vi bott tillsammans. Med gemensamma mål och drömmar. Med den grundmurade föreställningen om en gemensam framtid.

I den ena lägenheten, den på Skärmarbrinksvägen, bodde vi när vi gifte oss; i den andra, den som ligger på bottenvåningen av ett högrest Stena-hus på Pastellvägen, bodde vi när vår son föddes. Därefter flyttade vi till det radhus jag sedermera, när allt föll samman, skulle flytta ut ifrån. Jag har inte haft anledning att göra återbesök på flera år. Har egentligen inte gått omkring där sedan vi flyttade därifrån. Och allt var sig så förbluffande likt! De södergula husfasaderna slöa i eftermiddagsskenet. Nynyäshamnsvägens sövande dån i fjärran. Kinakrogen med den glutamatstinna maten var kvar, likaså Hamoon Livs där vi hämtade ut våra paket och komplementhandlade ägg, mjölk, kaffe och cola. Hur kunde allt se likadant ut, när allt hade förändrats i mitt liv? Jag skymtade vår gamla uteplats. En presenning prasslade lojt över utemöbler som gått i ide.

Jag fick en impuls att fota av husfasaderna, för att sedan skicka dessa bilder till min ex-fru. Vilket jag också gjorde. Inte för att framkalla nostalgi eller orsaka smärta, inte för att få henne att känna det jag kände av 14-årskortet, nej, det var snarare ett försök att mäkla förlikning. Jag ville säga: Titta, våra gamla lägenheter finns i världen, trots att vi inte längre gör det. Och det är helt i sin ordning.

Den där promenaden down memory lane gjorde något med mig, precis som det glittriga 14-årskortet. Upplevelsen stärkte min tro på exponeringsterapi. Australien finns ju faktiskt kvar, Gotland också. En dag kanske det inte längre behöver finnas några no-go-zoner. En dag kanske.

!
Registrera dig GRATIS för att läsa mer!
Registrera dig snabbt och enkelt för att fortsätta läsa!
Redan registrerad? Logga in