Under mina sista år som gift så bodde jag i radhus söder om Stockholm. Nisse och Gittan heter de som var våra grannar. Ett levnadsglatt och i allra högsta grad hyggligt par i 60-årsåldern, med fin hund som våra barn brukade hälsa på. Våra grannar var så påfallande glada och uppskattande när vi flyttade in. Möjligen var manegen rätt bra krattad; de förra ägarna hade nämligen varit med i ”Lyxfällan”. Möjligen var de även ”Grannfejden”-kandidater, det förstod jag på Nisse och Gittans senare anekdoter.
Men det framgick tydligt att de uppskattade oss, inte bara för att vi inte var de förra grannarna, men för att vi var vi: ett någorlunda ungt och skötsamt par med två någorlunda charmerande barn. Dessutom hade vi vett att göra de minimiansträngningar som krävs för att upprätthålla god grannsämja.
När vi var bortresta så vattnade Nisse och Gittan våra växter, och när de var iväg så återgäldade vi tjänsten. Vi lånade verktyg, kryddor och ägg av varandra. De sparade sina öl-, läsk- och bordsvattenkapsyler eftersom de visste att vår son samlade. Vi småpratade vid grindarna, på väg ut, på väg in. Om att det snart var dags att klippa den där häcken tillsammans, om att det var härligt väder, om att det var skönt med helg. Vi idkade grannsämja på det bästa av sätt. Hjärtligt mikro-umgänge, men vi rände knappast in och ut hos varandra. Det var liksom, ja, lagom.
Vi åt dock middag där en trevlig kväll, jag och frun. Trerätters med rödvin. Men när det blev dags att bjuda tillbaka ett år senare så hade vår äktenskapskris inletts och eskalerat till ett scenario där vi bodde ifrån varandra i omgångar. Jag var ensam hemma, ex-frun och barnen bortresa. Jag berättade inget för Nisse och Gittan. Det kändes dumt att bekymra dem i onödan; förhoppningsvis skulle det ju lösa sig. Jag sade bara att de andra var borta några dagar.
Vi lyckades ha trevligt ändå, grannarna och jag. Vi satt ute i vår trädgård, på altanen. Det var sommarkväll med fördrink och en ganska rejäl satsning från min sida. Charkuterier till förrätt. Sedan lagade jag polenta, fräste den knaprig i olivolja, och toppade med svampröra och röda söta paprikor som jag hade rostat i ugnen. Och så gjorde jag den där desserten som är så snabb och enkel men som ändå alltid imponerar: stekt kavring med rivet äpple och gammeldags vaniljglass.
Där någonstans, efter att kaffet var urdrucket, hade jag nog föreställt mig att kvällen skulle ta slut. Men den gjorde lyckligtvis inte det. Vi hade mer liv att prata om, mer vin att dricka, och musik att spela för varandra. Jag dukade fram högtalare och så fick de låtar vi valde berätta lite mer om vilka filurer vi egentligen var. Vi satt kvar länge i sommarnatten, tiden bara flöt bort. En annan granne, ute för att slänga soporna vid midnatt, blängde förbryllat på oss. Klockan hann bli efter två innan Nisse och Gittan gick in till sig.
Kanske anade de något redan då, vad vet jag. När skilsmässobeslutet väl fattades, några månader efter den där middagen på altanen, så infann sig aldrig tillfället att berätta. Först var jag alltför skamsen och spak. Senare, när jag kände mig något mera morsk, så drog jag mig för det av andra anledningar. Det var ett skitbesked att behöva leverera. För det skulle göra dem ledsna, jag visste det. Beskedet skulle få deras leenden, de rosiga uppsyner de nästan alltid har efter att ha varit ute med hunden, att förbytas i besvikelse. Varför skulle jag förstöra deras humör och dag med mina deprimerande nyheter?
Nej, det blev aldrig läge. Jag sköt det jobbiga framför mig, och till slut var dagen kommen. Jag flyttade ut från radhuset utan att ha hunnit underrätta dem. Plötsligt var Nisse och Gittan inte mina grannar längre. Men visste de om det? Jag såg dem ibland på avstånd när jag hämtade bilen på vår gamla gata. Ibland undvek jag dem rentav. För jag tänkte att de givetvis hade märkt. De hade märkt och skulle nu överösa mig med kondoleanser, eller bannor? Vad visste jag. Dumt blev det hur som helst.
De fick reda på vad som hade hänt genom att läsa om det i tidningen. Jag skrev om min skilsmässa i Svenska Dagbladet och Nisse och Gittan läste om den. De blev mycket riktigt ledsna. Vilket de framförde till min ex-fru som ju bodde kvar. Jo, nog hade de anat att det var något, berättade de för henne. Och nog hade de noterat att de nästan aldrig såg mig längre.
Mot slutet av den här sommaren såg jag Nisse rulla in på gatan just som jag var på väg därifrån. Jag hade plockat upp bilen inför mina dagar med barnen. Först tänkte jag bara köra vidare, än en gång fega ur, men jag gjorde faktiskt inte det. Jag rullade fram till hans garage, vevade ned rutan och sa: ”Men tjena, Nisse!”
Han vände sig om och såg glatt förvånad ut. Nisse tog några steg närmare bilen och hukade sig så att våra blickar kunde mötas. Jag stängde av motorn och efter ett inledande ”jodå, allt är bra, tycker jag” så kom vi till saken. Jag fick tillfälle att förklara mig och be om ursäkt för att inte ha berättat personligen. Något Nisse, precis som väntat, viftade undan. Inte skulle jag tänka på det! Men vad tråkigt, tyckte han. Det som hade hänt. Vad sorgligt.
Jag hade som vanligt bråttom att framföra hur bra allting hade blivit. Att kontakten mellan mig och ex-frun var bra. Att barnen hade det bra. Att vi snart skulle flytta till ett eget boende. Så det var ju bra. Bra, bra, bra. Oj, vad allt skulle bli bra! Men under samtalets gång så slog det mig att jag inte alls behövde vara så där tillkämpat käck. Att jag inte behövde ha så förtvivlat bråttom till det trösterika ljuset. Jag ville skydda Nisse och Gittan, låta bli att såra dom, och i min iver att förskona dem hade jag glömt att de också hade skiljt sig en gång i tiden. Ja, det hade alltså inte tagit slut mellan dem. Tack och lov inte! Men de hade båda varit gifta med andra personer innan de träffade varandra.
Och det tog många år efter skilsmässan, berättade Nisse nu, innan han ens blev förmögen att lägga märke till andra kvinnor. Polarna hans hade haft bråttom. Tjatat om att han borde hänga med ut. Ett krogragg och så skulle allt bli bra sen skulle han se. Men nej, Nisse ville inte. Det tog tid. Det tar tid, inskärpte han.
Innan vi skiljdes åt så gjorde vi upp planer om att äta en ny middag tillsammans. Nisse, Gittan och jag. Kanske inte här då, på det som numera har blivit ”gamla gatan”, men hos mig, i nya lägenheten. Och vet ni, jag tror faktiskt att den middagen kommer att bli av. Det kändes i alla fall inte som något vi bara hävde ur oss.
När jag väl körde därifrån, med handen höjd i avskedshälsning, och Nisse vinkandes tillbaka i backspegeln… När jag körde vidare för att hämta barn på förskola och skola så fick jag en sådan där slutet-på-filmen-känsla. Ingen sådan där bombastisk med ostiga stråkar och skit, men en mer lågmäld variant där filmens huvudperson rör sig framåt i livet, med ett knappt märkbart leende över läpparna. Det syns knappt, ett sådant leende, men det ligger där, det räknas. Det där var förstås ingen slutscen i mitt skilsmässodrama, filmen om mitt nya liv pågår liksom fortfarande, men det var en scen som kändes bra. En scen som pekade i rätt riktning.
