Att bli fotbollstränare för min snart sjuårige sons fotbollslag kan mycket väl vara den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv sedan skilsmässan gick igenom i mars 2020. Varje torsdag vid femtiden samlas vi på Västboda Bollplan i Farsta, för att träna passningar, dribblingar, skott och målgester. 25 lika vilda som blyga pojkar, fem nybakade tränarfarsor. Som en av dessa har jag förmånen att få kränga neonfärgade västar över huvudet på uppspelta små lirare; jag får ropa instruktioner och beröm åt dem, och, med jämna mellanrum, böja mig ned för att knyta deras skosnören som har gått upp och blötts ned av det fuktiga konstgräset.
Liten insats, stor pay-off.
Och det handlar inte enbart om de uppskattande blickar som slängs i min och sonens riktning när vi kommer gående till och från planen. Jag, fullt ombytt med träningsväska över axeln och en trave färgglada koner i handen. Stellan i kölvattnet, ovant bambi-trippandes i livets första dobbskor. Jag kan känna mig lite mallig, det ska erkännas. Bana väg för oss oantastliga medborgare, tack! Vik hädan mobilscrollande zombies, ty här kommer samhällets frisksportande stöttepelare!
Men det är faktiskt inte de mentala ryggdunkningarna som är grejen. Att stå där på Västboda Bollplan, mitt uppe i. Mitt uppe i sorlet, med puls, med vind och regn på kinderna, i steget. Att hjälpa till, att höra till. För mig handlar det om medlemskap.
Gustaf Norén, före detta sångare i Mando Diao, arbetar numera på en skola i Borlänge. Han gav sig dessutom nyligen in i politiken, genom att kandidera i kyrkovalet för Socialdemokraternas räkning. Intervjuad i Aftonbladet motiverade Gustaf Norén det beslutet så här: ”Nu vill jag komma djupare in i min stad. Jag vill inte stå vid sidan om som många gör och bara klaga. Jag vill vara med och påverka.”
Borlänge var en förening, förklarade han, och han ville vara medlem i den.
Jag känner igen det där jättemycket. Min längtan efter medlemskap har eskalerat sedan jag trädde ut ur de giftas skara. Förstå mig rätt nu; jag saknar alltså inte att vara med i de giftas klubb. Jag och min ex-fru valde att gifta oss, absolut. Det var en chans att högtidlighålla vår kärlek en gång, samla massa fina människor och ha en riktigt bra sommarfest. Dessutom reglerades en massa viktiga juridiska saker på kuppen. Så varför inte? Att vara gift bortom bröllopet var däremot ingen biggie för mig. Jag lider inte av någon nykonservativ läggning som får mig att vörda äktenskapet som institution. Att skiljas har alltså inte inneburit utträde ur någon varm och viktig gemenskap.
Jag saknar däremot att vara en del av en familjeenhet. Det medlemskapet har jag förlorat. Jag har förlorat min mest självklara tillhörighet. Ett skriande vakuum skvalpar omkring i mitt bröst, och det tomrummet måste fyllas igen. Och inte med en ny go-to-person! Nej, nej, nej. Inte med någon ny tjej/fru/käresta/sambo/flickvän/kvinna. Ett nytt förhållande är jag inte redo för. Min egen okulärbesiktning pågår fortfarande. Jag vill förstå mig själv bättre innan jag försöker förstå någon annan. Vill tycka om mig själv mer innan jag ger mig i kast med att tycka om någon annan. Och när jag så småningom hittar en ny go-to-person, och den personen också upplever sig ha hittat mig, då tänker jag ändå inte gå all-in.
Det känns alldeles för bräckligt att lägga alla mina välmående-ägg i kärlekskorgen. Den tabben gör jag inte om igen. Jag tänker diversifiera, låta det där hålet i bröstkorgen fyllas av många saker: ett flertal människor, ett flertal medlemskap.
Mitt medlemskap i FoC Farsta är kulmen på ett sökande som tog sin början för ungefär tio år sedan. Att vara nygift hjälpte inte ett förbannat dugg; som barnlös ung vuxen kände jag mig sorgligt avskuren från samhället. Inte alienerad, men klart fjärmad. Det fanns funderingar på att bli fadder/vän åt någon av de som hade flytt till Sverige, men det blev aldrig av. Likaså fanns det tankar på att engagera sig politiskt, men mitt yrke som journalist förbjöd den typen av medlemskap. I-landsproblematik, jo jag vet. Men livet var verkligen besvärande bekvämt. Två heltidsarbetande vuxna som delade på en hyra, inga barn, inga åtaganden bortom förvärvsarbetet. Vår disponibla inkomst var stor, och tiden så eon-artad att den nästan förlorade sitt värde. All tid var fri och egen.
Det fanns en torftighet, ett underskott på mening. Skrivandet gjorde förvisso gott, men att skriva var att processa livet; jag ville ju leva det också. I alla fall ibland. Jag ville förstå var LIVET tilldrog sig någonstans, hoppades att någon skulle läcka koordinaterna så att jag kunde springa raka vägen dit, till mitt eget livs skälvande epicentrum. Jag var liksom inte med någonstans, det var mitt problem. Ingen räknade med mig, ingen var beroende av mig. Inga sexåringar sträckte vädjande fram sina fotbollsskor mot mig. ”Kan du knyta?”
Frankie, den tolvåriga huvudpersonen i Carson McCullers mästerverksroman ”The Member of the wedding” till exempel… Hela hennes grej är att hon inte är medlem. Frankies bror ska gifta sig långt bort, i Alaska någonstans. Frankie får närvara vid ceremonin, men hon är inte en del av äktenskapet, inte en del av sin brors liv. Hon är inte medlem. Faktiskt inte medlem i någonting alls över huvud taget. Inte i sin skolklass, inte i sitt sommarlov, inte i sin hemstad. Allting pågår utanför och bortom henne. Frankie är tolererad men inte behövd, Livet angår inte henne och hon angår inte livet. Hon glider bara omkring i den varma sommaren, som en vilsen klick smör i en het stekpanna. Något som får Frankie att upprätta en pre-teen-skyddsmur av cynism: hon gör sig själv till ett truligt litet emo.
Jag var precis som Frankie, fast som 30-åring. Min status som icke-medlem gjorde saker med mig. Jag blev lite väl svartsynt, galghumoristisk, sarkastisk, drastisk och dräpande. Jag blev liksom förtidsluttrad på något vis.
Så när jag fick barn hände äntligen något. Parker hände. Lekparker och parklekar hände.
Parkhäng med småbarn är sannerligen inte för alla, men för mig har det varit som en medlemsklubb, en klubb till vilken jag har ägt tillträde. Det där ljuvliga barnsorlet som sjunker och stiger på lekplatser om eftermiddagarna, särskilt nu om våren.
Man står mitt i det där kraftfältet och ser de barnen leka sig rödflammiga om kinderna. De stilla samtalen med andra föräldrar; utbytandet av blickar när någon unge säger eller gör något roligt. För att inte tala om samvaron med de hjältar som jobbar på parklekar. Där snackar vi stöttepelare på riktigt! Toto på Forsängen i Farsta till exempel, den rekorderlige mysgubben, hela han en uppvisning i hygglighet, som med hela sitt lysande ansikte visar hur glad han blir över att jag och mina barn kommer dit. Varje gång.
Jag gillar vem jag blir där, i parken. Med mina vänner är jag en självuppfyllande profetia, jag kan känna och sörja det litegrann ibland. Den syrlige och drastiske känslomänniskan som jämt far ut mot saker, som ofta blir häftig, liksom vulkanisk. Honom kan jag bli trött på. Därför är det ack så befriande med människor som Toto. Där är jag välkommen utan att behöva prestera något. Barnen räcker som inträdesbiljett, och de räcker gott och väl. Hjälper vi dessutom till att plocka in cyklarna i förrådet vid stängningsdags, och det brukar vi göra, ja, då ligger vi så bra till att det faktiskt inte är klokt. Då är vi snudd på hedersmedlemmar.
Jag fruktar den dag då parkerna och parklekarna är ett minne blott; då barnen inte längre vill gå dit längre. Vad ska jag göra då? Gå dit ändå? Sitta där på en bänk och fika ensam, löpa överhängande risk att misstas för en blottare? Det går ju inte! Jag pratade nyligen med en kvinna som har en femårig son, och hon oroade sig för precis samma sak. Var skulle hon ta vägen efter det att parklekseran tagit slut?
Jag vet i alla fall vart jag ska, till Västboda IP.
Att stå där vid konstgräsplanens mittcirkel, iklädd pigga träningskläder och nu-är-det-minsann-dags-att-bruka-allvar-minen. FoC Farsta P14 Röd. Nu kör vi! Mina sexåriga spelare som inte alltid virtuost zickzackar mellan konerna för att slutligen försöka göra mål på mig. Att ropa beröm och uppmuntran och se att mina ord betyder något. Bra Kelvin! Snyggt Vilgot! Härlig kamp, Damian och Nicodemus! Fint spel, Angelos och Sam! Jääääääklar vilket skott, Stellan!
Vi är stolta medlemmar i Foc Farsta, jag och Stellan. Årsavgiften på 1300 kronor är betald, och jag hade kunnat pröjsa bra mycket mer än så för upplevelsen av att åtminstone en timme varje vecka leva mitt liv inne på planen, istället för vid sidlinjen.
