Jämför inte din insida med någon annans utsida

”You are married, you are happy, you don’t need self-esteem!”

Citatet från den kliché-späckade 90-talsfilmen First Wives Club, om tre kvinnor på Manhattan som lämnas av sina framgångsrika respektive män kan verka bisarr idag.

I vad som beskrivs som en komedi om hämnd, stöttar de tre väninnorna varandra igenom skilsmässoprocessen. Historien kretsar kring status och vad ”andra” ska tycka, hur de hittar sig själva och skapar självrespekt efter att ha brädats av yngre eller annorlunda förmågor. I slutscenen dansar kvinnorna ut tillsammans sjungandes ”You don´t own me.”

Jag stänger av TV:n, men tanken på status stannar kvar.

God ekonomi, kontakter i rätt kretsar och en lyckad karriär gör oss attraktiva. Hög status gör en ”good catch”. Forskning visar att traditionella statusmått som utbildning och inkomst upplevs som viktiga för livskvalitet, självkänsla och känsla av kontroll över tillvaron.

”Kvitto på misslyckande”

Som diskuterats i flera inlägg på Endbright, kan skilsmässa fortfarande, år 2021, kännas stigmatiserat. Det är en kvittens på ett projekt som inte lyckades, samtidigt som vi så gärna vill kommunicera skilsmässan eller separationen både för oss själva och omvärlden som ett ärligt och oundvikligt ställningstagande.

Vi går från att vara en självklar enhet i vår tvåsamhet. Att vara självklar är som att vara självsäker. Som skild, måste vi etablera en ny identitet. Övergången kan vara extra tuff om man samtidigt kapar banden till en viss social status och livsstil.

”Vad är status, egentligen?”

Min väninna konsumentanalytikern kommenterade att personer som värderar andra saker i livet än yta inte gifter sig med någon bara för status. Möjligen kan det vara så att just vissa personlighetstyper som upplever att status är särskilt viktigt. Att bo ståndsmässigt och upprätthålla en viss image.

Status är inte bara materiell. Det kan också handla om ålder, social och kulturell bakgrund. När vi fäster oss vid status, hamnar det faktiska kittet i relationen i skuggan.

Vi lever i ett modernt, ekonomiskt stabilt samhälle, hemgiften är historia sedan länge. Formellt är vi öppna och accepterande: Vi låter oss inte påverkas av ålder, kön, hudfärg eller social tillhörighet.

”Ok, egentligen…”

Kanske är vi inte helt ärliga. Det blir fortfarande ramaskri när en äldre man basunerar ut sin relationslycka med en betydligt yngre och medialt okänd kvinna (exemplet Ernst Billgren). Och vad skulle ljudet bli i skällan om Isabella Löwengrip dök upp på röda mattan med en pensionerad lastbilschaffis?

Nu har ju inte just det senare exemplet hänt, men lek med tanken och låt oss utmana oss själva.

Livsstilskrönikören Hugo Rehnberg berättade i Malou efter tio, om hur folk överdriver sin uttalade status. 10 procent av befolkningen äter antidepressiva och även folk på Östermalm i Stockholm kämpar för att upprätthålla vad de tror är en image av hög status. Må vara att det vi tror är status är fejk, en fasad. Något som vi klarar oss bättre utan.

 ”Våga utmana”

Våga tänj de jobbiga tankarna – Vad skulle du vilja säga till ditt eget jag om du tio år framåt i tiden tittade tillbaka på dig själv där du står just nu? Om materiell eller social status ligger i fatet som avgörande faktor för äktenskapets vara eller icke vara, är vi illa ute. Jämför aldrig din insida och hur den mår, med någon annans utsida.

Det finns inget som säger att vi inte kan etablera oss själva på nytt, meningsfullt och hållbart. Det mesta reder sig till slut. Och det är du som är chef över ditt liv. Anställ, avskeda och befordra därefter.

*****

Louise Brown

!
Registrera dig GRATIS för att läsa mer!
Registrera dig snabbt och enkelt för att fortsätta läsa!
Redan registrerad? Logga in