Jag har alltid varit kass på att räkna. Således så råkade jag göra mig själv några år äldre i detta lilla klipp, i denna min egenreklam som redaktör. Men, några årsringar mer eller mindre, vad gör det. 

För att fortsätta sagda nostalgitripp så fick jag och Endbright, i veckan som gick, möjlighet att göra vår stämma hörd i ett community som heter Heja Livet. Jag skrev i ett av inläggen då bland annat:

”… “Man föds ensam, och man dör ensam” påminde en kär vän mig om. Detta gjorde sig lätt påmint i situationen.

Dels handlade det om, för mig, och gör fortfarande till viss del, att där finns en viss känsla av att jag är just ensamstående [mamma]. Jag har ingen given axel att luta mig på när det gäller helheten. Har man barn ihop men är skilda, så finns ju inte just den helheten längre. 

Den bär man själv, oavsett om/ när man så småningom tar sig vidare, kanske träffar någon ny eller kanske skapar en ny typ av familj. (Nota bene; allt kommer att bli bra igen.) Och lyckas man skapa ett fint “familje-team” med sitt ex är detta fantastiskt (och att varmt rekommendera), men den där känslan ligger ändå där någonstans…”

Så även om jag har fått några fler år på nacken, både i kastvindarna av livets vinande käftsmällar och min oförmåga att kunna räkna, så tror, hoppas och jobbar jag för att Endbright skall kunna bli just ett ställe där man kan få dela med sig, läsa in, mejsla fram och kunna vända nya familjeblad, och skapa nya kapitel. Kapitel där vi inte (alltid) tänker på det som varit, utan det som komma skall.

En som väldigt fint och synnerligen välformulerat rapporterat om hur man tar sig genom stormens öga är Christian Daun, i denna dagens Svenska Dagbladet. In och läs genom denna länken.

Fortsätt gärna skriva in till oss, högt och lågt, på hello@endbright.se. Jag är idel öra.

//Charlotte