Familj, trots allt

För några veckor sedan blev jag intervjuad för en radio-dokumentär som ska handla om annorlunda pappor, pappor som också råkar skriva om just den annorlundaheten. Många av reporterns frågor hade jag redan ställt mig själv. Men inte den här:

Vad är meningen med familjen?

Hade jag fått den frågan för ett år sådan, då mitt skilsmässosår ännu var färskt, då hade jag antagligen gjort mitt yttersta för att förminska betydelsen. Familj – det är så klart ett förljuget, förlegat och borgerligt påfund! Tacka fan för att jag blev kvitt den tvångströjan.

Jag var en enveten kärnfamiljskritiker på den tiden, fast en jävig sådan. Min illvilja var ren överlevnadsstrategi. Jag tillhörde inte längre en kärnfamilj; så det var himla fiffigt om jag kunde förmå mig att tycka illa om sådana, då behövde ju inte min förlust göra lika ont.

Nu, drygt ett år efter det att vår skilsmässa gick igenom, då min sorg inte längre är flammor utan snarare grånande glöd, nu tar det inte längre emot att erkänna min uppskattning för familjen. Så jag svarade reportern det, att jag fortfarande uppskattar familjen.

Jag blev påmind om denna uppskattning för några helger sedan då jag och min kompis Johan plockade med oss våra ungar för att tillbringa veckoändan i ett lånat hus i Häringe-trakten, precis vid vattnet. Trots aprilväder med hagel och regn och snö, och en genomsnittstemperatur på cirka två grader så blev det en stärkande vistelse.

Det här utlåtandet är vanligtvis reserverat för romantiska relationer, men jag skulle vilja påstå att Johan ”är bra för mig”. Hans jämnmod – för att inte säga kroniskt skitgoda humör – hjälper mig att få syn på min brist på detsamma. Hans lättsamhet smittar av sig, gör mig till en bättre version av mig själv. Dessutom gillar han, precis som jag, att göra saker med barnen. Utomhusleka och skråla och tramsa sig i lantluften tills den goda aptiten infinner sig.

Helgen fick mig att minnas vad jag har saknat. Samspelet. Samspelet mellan två vuxna som tycker om varandra. Den ene steker entrecote, den andre grejar klyftpotatis. Det praktiska rullar bättre när man är två, men det viktigaste är blickarna. Under middagen spillde Johans minsta ut tre glas saft över middagstallriken. Min dotter tyckte i sin tur att det objektivt sett väldigt delikata köttet smakade ”ganska äckligt”.

Hade det bara varit jag och barnen hade jag säkert kunnat surna till. ”Här har jag stått och lagat fin middag och så tramsar ni bara. Va, ni har ju knappt rört maten!” Med en annan vuxen i rummet gick det däremot att sansa sig. Det räckte med att utbyta en blick, att skaka resignerat men roat på huvudet, så var irritationen ur världen.

Och påminnelsen om detta ljuva samspel, den kom inte till mig som en sorg, den inställde sig snarare som ett hopp. För det där umgänget, det finns ju bevisligen inom räckhåll. Familjekänslan, den står fortfarande att få. Kanske inte jämt och ständigt, men kanske gör det inte något heller? För det kanske är just samvaron som är grejen, inte själva permanensen, att det alltid står till buds? Kanske är det därför så många som alltid har familjegemenskapen faktiskt blir hemmablinda för den?

Och kanske är det just precis därför jag så innerligt önskar att det fanns en skilsmässosimulator, så att de fortfarande gifta kunde stiga in där, i en pysande och vibrerande helvetesmaskin, för att på djupet erfara hur det känns att bli ensam.

Detta är inget jag skriver för att det ska låta bra och klatschigt i en krönika. Min önskan om en simulator är i allra högsta grad uppriktig. Hade en sådan funnits så hade vi frånskilda kanske sluppit vissa plågsamma frågor.

Medan jag uppskattade reporterns fråga om meningen med familj, så finns det också frågor jag avskyr. Den här till exempel, som uteslutande ställs av välmående tvåsamhetare:

”Jaha, och vad ska ni hitta på i sommar då?”

Frågan kan verka oskyldig, men den gör mig lika rasande för det. Jag upplever att min skilsmässa underskattas, att den frågvise förutsätter att mitt liv är lika eazybreezy som hens. Så här får jag lust att svara: ”Vad vi ska göra i stan? Ingenfuckingting. Jag har alltså SKILJT mig. Sommaren ska genomlidas, inte njutas. Men strosa ni omkring på Österlen iförda uniforma stråhattar era konforma JÄVLAR!”

Alternativt, och detta är nästan ännu värre, så upplever jag att frågeställaren finner mig och barnen ömkansvärda. Minsta lilla sommarplan framstår som heroisk. Jag berättar att vi eventuellt ska hälsa på mina föräldrar i Skåne och frågeställarens uppsyn förvrids till ett enda medlidsamt ”nåååååh”. Huvuden läggs på sned. Händer läggs över bröstet. Folk blir rörda.

Åh, titta så okej vi verkar vara, trots allt.

Jag vill få bort det där trots alltet ur våra liv. Vi vill inte ha era tapperhetsmedaljer! Bara er förståelse, om det nu inte är för mycket begärt. Men det är det ju, för genuin förståelse förutsätter erfarenhet och då var vi tillbaka vid moment 22, tillbaka vid behovet av en skilsmässosimulator.

Konstruktionen? Jag föreställer mig en mekanisk tjur á la amerikansk rodeo som skulle kränga hejvilt och kasta alla ömhudade tvåsamhetare ur sadeln på momangen. Så skulle vi frånskilda få sitta på läktaren och goffa popcorn och skratta oss halvt fördärvade, alternativt tycka lite synd om er, era stackars små krakar. Vi skilsmässofamiljer förtjänar ju faktiskt också att ha lite roligt på semestern.