Ett stort fett misslyckande

När jag skilde mig…

…minns jag så tydligt än idag känslan som jag levde med väldigt länge och som ibland fortfarande spökar, om än fragmentariskt idag, flera år senare.

En flopp

Känslan av ett totalt misslyckande. En enda flopp. Vilken stor jäkla råmiss. Jag skulle ju leva med hela paketet, super-kittet, kärnfamiljen i modern tid. Lyckliga familjen. Sådana som strosade obekymrat genom stan på söndagseftermiddagarna och som mös ihop med kaffe i hand. Precis som i filmerna och som man lätt kan inbilla sig när man ser dessa par och familjer fladdra förbi på gatan. (Newsflash; alla har sitt. – Det lär man sig när man blir lite äldre och klokare, men det är lätt att falla känslan hän när man känner sig lite klen en trött söndag…)

Klyschornas klyscha

Fast sedan tänkte jag om, och tänker fortfarande, hur tramsigt det än kan låta, med klyschornas klyscha ”carpe diem” ringandes i mina öron, att det ändå är så att jag, de facto, bara har mig själv, min egen person, som gör mig hel och som får mig att känna mig – applicera nu valfri känsla här såsom komplett, glad, nöjd, tillfreds, lugn, trygg eller lycklig – och jag har det ansvaret just nu, i detta ögonblick, i detta liv som jag serverats i denna vår nutid, i denna vår värld. 

Punkt. Slut.

Jag styr

Jag styr min egen skuta. Jag kör bussen. Ja, ni fattar… Poängen varandes att jag kan inte tro, för en sekund, att jag kan kosta på mig att vara en passagerare, en backseat driver av min egen tillvaro. (Om än att styrandet ibland sker med darrig hand…)

Jag har ett val varje morgon när jag vaknar (trots att jag förvisso kan ligga och dra mig i all evighet) i att ta mig samman, resa mig, ta hjälp av de personer och de institutioner som finns i min omgivning (Endbright varandes just en sådan. – Ja, det var ohämmad egenreklam) och fortsätta marschera. Fortsätta trampa upp mina egna spår. 

Eller som skådespelerskan Josephine Bornebusch uttrycker sig i senaste Icon Magazine: 

”… Som ung tänker man att man är hälften av en helhet när man är tillsammans med någon, och att man förlorar sitt halva jag när det tar slut. Min mamma sa någon gång: ”Du är alltid själv, din partner är ett plus” Det är en fin grej …”

Så, pax för att vara mig själv och att finna min helhet i det. 

En av de finaste och viktigaste personerna i mitt liv brukade säga: ”Man föds ensam och man dör ensam.” Krasst kan tyckas, men det är en rätt bra reminder; en värdefull och klok sådan. Och en tillnyktrande insikt från tid till annan. 

Fin fredag på er,

Charlotte

Foto: Max Nordanåker