Vi skrev häromdagen…
… om att det kan vara klokt att i så stor utsträckning som möjligt ta en paus i kontakterna med sitt ex för att skynda på sorgeprocessen. Men hur är det om man är den som lämnat, har dåligt samvete och ex:et vägrar släppa kontakten?
Anna hörde av sig till oss om just det. Hur svårt det varit när hon ville men inte riktigt klarade av att klippa banden, trots att hon visste att det var det enda rätta för dem båda.
”Separationen”
Anna upplevde efter sju års förhållande att hon och Johan helt enkelt hade vuxit isär, en insikt hon först inte ville ta till sig eftersom ett uppbrott nästan kändes som ett omöjligt projekt. Att de inte längre befann sig på samma planhalva var hon säker på att Johan inte reflekterat över, kommunikationen var inte vad den borde vara. Det hade den inte varit på flera år, det var ju så mycket annat som skulle hanteras och hinnas med. En inte alltför ovanlig situation med andra ord. Anna tog steget. Ett steg som Johan inte förutsett men för Anna hade relationen passerat ”the point of no return”.
Det blev en separation utan några större konflikter men med desto mer känslor av skuld. Det sägs ju ofta att om man lyckas separera utan konflikter så är det en ”bra” separation men Anna säger att hon hellre haft mer konflikter än att ständigt dras med skuldkänslorna och de direkta eller indirekta kommentarerna om hennes svek.
Visst fanns det stunder då hon tvekade, gjorde hon verkligen rätt, skulle hon stanna kvar för barnens skull? Något alla går igenom i olika utsträckning och det i sig är inget tecken på att ett uppbrott är fel. Anna fullföljde separationen. Hon visste att hon inte kunde inte vara den person och den mamma hon ville vara om hon svek sig själv.
”Terapeuten”
I början när beslutet om separationen tagits blev Anna som en terapeut för Johan, han pratade inte med någon annan och ville absolut inte gå i terapi. Vi vet ju att män många gånger har svårt att prata om känslor, något vi skrivit om tidigare, men att vara ”terapeuten” för den andre i en separation är definitivt inte något man ska vara.
Anna kände att hon svikit Johan en gång och att hon inte kunde svika honom en gång till så hon fanns där för honom. Det dränerade så mycket energi. Energi som hon behövt lägga på sig själv och på barnen. De kom heller ingenstans utan Johan ältade och ältade, kunde inte förstå varför hon gjorde det här så till slut var Anna tvungen att sätta ner foten. Johan blev besviken på henne men det fick vara så för annars hade hon gått under.
”Alltid en anledning”
I början när de separerat hörde Johan av sig hela tiden och ville gärna hitta anledningar för att ses. Det var frågor om precis allt, vad tyckte Anna om än det ena än det andra, saker som hade med barnen att göra. Trots att Anna var väl medveten om att det där med barnen oftast bara var en ursäkt för att ta kontakt så lät hon det pågå, förvissad om att det relativt snabbt skulle avmattas.
Visst, den där intensiva kontakten började successivt att mattas av. Anna försökte flera gånger prata med Johan men upplevde att hon trampade i gyttja – han vill ju bara barnens bästa, det förstod hon väl? Ja, att han ville barnen väl det rådde det inga tvivel om men han hade i allra högsta grad egoistiska motiv. Han vill inte släppa taget för att han inte kunde acceptera att hon ville gå vidare.
När Anna kunde se på Johans behov för vad det verkligen var så vände hon på det och tänkte ”kan han vara egoistisk så kan jag”, Viktigt att tillägga att Anna definitivt inte var egoistisk men för Anna blev det ett ”logiskt” sätt att se på det. Det viktiga var att det gav henne kraften att tydligt markera att de täta kontakterna måste få ett slut.
”Sympati-kortet”
Johan var inte sen att använda ”tyck synd om mig och dåligt samvete korten”. Anna förstod att det var svårare för honom att bearbeta separationen eftersom det var han som blivit lämnad. Samtidigt blev hon otroligt trött på det hon upplevde som ett känslomässiga verktyg Johan använde sig av för att själv få sympati och henne att få dåligt samvete.
”Stödet”
Ensam är inte starkast och definitivt inte i en separation. Annas råd till alla är att både ta emot hjälp och stöd från familj och vänner men även lägga lite pengar på terapi. Man får då hjälpen att se på situationen med en utomståendes ögon, få hjälp och verktyg hur man ska agera i separationen. Något annat som också är viktigt är med den hjälpen kunna se på sig själv och hur man varit som partner i relationen.
”Råden”
Ta hjälp – Vänner är ovärderliga men de tar oftast automatiskt din ståndpunkt. Ett stöd och en tröst man självklart behöver, men de kanske inte alltid kan hjälpa till med att komma igenom sorgeprocessen så smidigt som möjligt.
Var inte ditt ex terapeut – Det hjälper ingen av er.
Var inte rädd för att säga ifrån – Även om det ibland kan kännas tufft så kan du inte ta ansvar för ditt ex och hens process.
En separation är inte lätt, men den blir lättare dag för dag. Det tog lite tid innan Anna lyckades hitta balansen i relationen till Johan, men utan terapi är hon övertygad om att det tagit väsentligt längre tid. Det positiva idag är att även Johan är tacksam för att hon tog ansvaret för att separationen inte blev alltför långdragen. De har båda två gått vidare och har idag en väldigt bra relation.
Tack Anna för att du hörde av dig och delade med dig!
Är du på väg in i en separation eller kanske kommit en bit på vägen och känner att du stöter på hinder? Anna beskriver klokt att ensam inte är stark och att hon genom terapin fick hjälpen och stödet för att faktiskt säga ifrån. Något som är nödvändigt för att bearbeta och komma vidare och något som ditt ex med all sannolikhet kommer att med facit i hand att vara tacksam över. Vi på Endbright finns här, med hjälp och stöd så att din separation ska bli så smidig som möjligt. Tveka inte att höra av dig!
