Dubbel skuld

Så står man där i att antingen varit den som lämnat eller blivit lämnad. I båda fallen kan där finnas en känsla av skuld.

”Hade jag kunnat göra något annorlunda?”, ”Tänk om jag inte sagt si eller så?”, ”Vad skulle jag göra så för?” eller ”Nu har jag sabbat det som skulle vara…”

Skuld, eller skam för den delen, är både tungt och jobbigt att leva med. Det kan dyka upp lite hur som helst. När det minst passar. Skuld biter sig fast på ens självförtroende. Skuld kan göra att man straffar sig själv, att man klankar ner på den egna personen. Skuld drivs av hur vi uppfattar omvärldens syn, moral och värderingar på oss. Många värderingar, inte minst de som hör våra kärleksrelationer till, är inte nådiga. De är snarare väldigt dömande. För gud förbjude (bokstavligen talat om denna kyrkliga, ur medeltiden sprungen, institution kallad Äktenskapet) om man inte håller sig till protokollet.

Det är dubbelbottnat, kan jag tycka. Människan, i sin natur, har ju uppenbara problem med den absoluta monogamin. Annars hade jag aldrig suttit här, en onsdagskväll i pyjamas och författat dessa meningar. Och visst, självfallet finns där svek, sårande och oacceptabla ageranden som varken hör hemma i en kärleksrelation eller någon annan relation för den delen.

Men ofta skall man minsann peka ut någon i relationen som den ”vars fel det var”. Någon skall vara Svartepetter. Finns där dessutom barn med i bilden, blir skuldens börda än tyngre, för igen, bilden av den perfekta familjen, ja den heter ju ”mamma, pappa, barn”.

Jag vet att vi är ett samhälle i förändring och det blir bättre, sakta men säkert, men ibland så blir jag lite extra frustrerad över de skulder och den skam som skall behöva belasta våra relationskonton.

Ett annat konto som uppbrottet berör är bankkontot.

Svenskar är världens näst mest belånade folk. Vi ligger på god andraplats efter danskarna. Den större delen av skulderna är lån som har tagits för att finansiera bostadsköp. I takt med att bostadspriserna har stigit så har även skuldsättningen ökat. Och boende är något som, i allra högsta grad, är av vikt i ett uppbrott. Man går från ett boende till två. Dubbla boendekostnader. En ekonomi blir två.

Antalet skuldsaneringsansökningar har också ökat med nästan 50% under 2020 i jämförelse med 2019. Därtill, ca 1,3 miljoner svenskar fick en fordran från inkasso under 2019 och även här ser man en ökande trend.

Så, oavsett känsloskuld eller pengaskuld: Det kan ta tid att rannsaka sig själv genom skuldprocessen. Man ältar om och om igen. Det är jobbigt att möta. Det är inte alltid konstruktivt. Men, jag tror att man – lättare sagt än gjort – måste låta känslan av skuld och ibland, på det, ångest, gå sin gilla gång. Och man måste möta den. Inte minst när det gäller det ekonomiska är det riskabelt, och oansvarigt, att vara alltför passiv.

Jag vill också tro att man, om något, kan sätta ett exempel för sin omgivning, inte minst för allas våra barn, då dom ser oss, och tids nog kan se detsamma för sig själva, i att man gör något åt en situation som är jobbig. Oavsett om man befinner sig i ett uppbrott där skuldbeläggning finns eller om man kämpar och är rädd för ekonomin i skuggan av ett uppbrott. Att ta kontrollen över sitt eget liv måste vara det enda alternativet, hur svårt det än är.

Det kan jag säga att jag idag, faktiskt, är både glad och stolt över i de frågor som rör skuld och skam som jag kämpat med. Men jäklar i det, vad kämpigt det kan vara.

Kämpa på!

//Charlotte