Jag har ofta upplevt att där finns både en känsla av misslyckande och ibland även skam i samband med ett stort uppbrott. Vi talar liksom inte riktigt om det, sopar hellre under mattan. Överlag jobbigt och besvärligt; man vill inte att de gemensamma vännerna skall ta parti, eller den outtalade frågan som ändå hänger i luften…”Vems fel var det, egentligen?”. Jag tyckte själv också att det var svårt, rent praktiskt,...
För att se denna artikel behöver du en aktiv prenumeration. Bli medlem här.