Den som är du

Jag sitter i hotell-loungen i en skidort tillsammans med Pia. Pia är djupt nedsjunken i en fåtölj och njuter verkligen av att ta det lugnt.

”Jag finns inte längre,” säger hon helt oförhappandes. Hon är mitt i småbarnsåren och har just denna eftermiddag skeppat iväg make och barn för att få lite egentid.

Själv satt jag där i egenskap av barnfri och relativt nykär. Jag tyckte det lät otäckt. Vad hon menade var att hennes person, såsom hon var innan barnen kom, inte finns längre. Självklart förändras man som person, genom livets alla faser. Men just den fasen så som Pia beskrev det, verkade inte vara något som jag alls såg som eftersträvansvärt.

Tillbakaspolning ytterligare några år. Jag är på en typisk lägenhetsfest. Gäster i 30-årsåldern minglar friskt i sen timma i trång lägenhet bland cocktailglas och ölburkar. På väg till köket passerar jag hallen. På hallgolvet hittar jag Erik, i tårar. ”Jag är så ensam!” gråter han. Erik hade nyligen separerat och har i alkoholångorna svårt att hålla inne sin sorg.

Där och då var det dock inte bara ledsamt, utan kändes också lite absurt. Erik var mitt bland väldigt många (trevliga) människor. Han var ju absolut inte ensam, men ändå. Jag hjälper Erik upp på benen. ”Jag är så ensam” upprepar han. ”Jag klarar inte av att vara själv.”

Vem är jag?

Blir man två, familj, mamma eller pappa så skapar man sig en ny identitet. Ett varaktigt liv i tvåsamhet kan bara fungera om man är öppen för kompromisser, där också den egna personen blir föremål för förhandling. Samtidigt som det är orealistiskt att tro att man kan bibehålla en livsstil som man hade som singel, notera att det är otroligt viktigt i en relation att dels få egen tid, och dels att tillbringa kvalitetstid tillsammans i vuxet format. Särskilt när tid och tankar i övrigt uppslukas av barn. I praktiken – fortsätt dejta dig själv, och din partner.

För även om man blir två, smälter samman i en ny gemensam identitet, så är det inte nyttigt att helt tappa bort sig själv. Ens eget ursprungliga ’jag’ måste fortsätta existera på något sätt.

Uppbrottet leder inte sällan till en identitetskris

Ett uppbrott leder inte sällan till en identitetskris. Plötsligt står man där, tittar på sig själv som om man vore statist i sitt eget liv och undrar vad som hände. Vem är den där ’jag’? Man har glömt vem man var ’en gång i tiden’, och vet än mindre vart man ska härnäst.

Förändring ger livet färg och skärpa. Man får försöka se separation och skilsmässa från det perspektivet. Vissa bilder kräver mörker för att framträda, vissa ord lyser som klarast vid dagens slut, som författaren Mara Lee skriver i sin senaste bok Kärleken och hatet.

Identitet = vad man gör, inte vad man har

I P1:s program Kropp & Själ gav nyligen psykologen Katarina Blom och filosofen Erik Angner några vinklar på hur man rimligen kan tackla frågan Vad ska jag göra med mitt liv? Jakten på lycka och sensationer är fel väg. Livet är inte en marknad där man köper saker. Fokus måste vara på att vara, hellre än att ha. Identitet handlar om att vara del i något större. Allt är relativt, och det hjälper att tänka i verbform: Ens identitet utvecklas hela tiden utifrån vad man gör.

Det är viktigt att tänka i termer av vad man kan påverka, och vara medveten om det. Negativ och skadlig stress skapas av saker som vi inte kan påverka. Man sitter fast i bilkö, försenad – går inte att påverka; Jämfört med annan form av stress som kan vara nog så jobbig: Stressad av ett samtal man vet att man borde ta – det går att påverka.

Så, där står man, precis i färd med att skilja sig, eller kanske sitter man där på golvet bland flyttkartongerna i en ny bostad som man egentligen inte vill flytta in i. Dags att återskapa sin identitet, hitta tillbaka till sig själv. Har man levt i en destruktiv relation, utsatt för personangrepp, är ribban hög. Man kan behöva professionell hjälp med att komma tillbaka på fötter.

Som att inte kunna somna på kvällen, ju mer man anstränger sig, desto svårare blir det

Erik Angner beskriver jakten på lycka som att inte kunna somna på kvällen. Ju mer man anstränger sig, desto svårare blir det. Så när du står där, helt tom, utan att veta vem du är längre, eller vem du vill vara och kan bli, bli då inte stående i livets hall. Man måste stänga vissa dörrar bakom sig för att öppna andra. Det handlar i mångt och mycket om mod. För att vara modig krävs kraft. Kan man då finna kraft mitt i en sorgeprocess? Ja, ilska och sorg, som är tillstånd som hänger samman, kan generera både kraft och vilja. Men det kan ta tid. Oavsett vad, så finns du alltid kvar där, långt inne.

 

Referenser:

Lee, Mara (2018) Kärleken och hatet Albert Bonniers Förlag

SR P1 Kropp och själ (04.08.2020) Vad ska jag göra med mitt liv? finns att lyssna på här