Jag hade nyfärgat rött hår och var fotomodellsmal. Avmagrad efter att inte ha ätit på sex månader. Separationen, mitt nya hem och första chefsjobb hade sugit all näring ur mig och jag var dränerad. Grå och upplöst. Det röda håret var ett försök att anta någon färg eller form. Jag bodde sedan två månader själv med min son växelvis och kände att jag kommit en bit på väg efter separationen. Jag hade vissa dagar som jag tyckte fungerade ok och jag kände att jag, trots allt, ordnat det ganska bra för mig och min son.
En egen trea i samma område som vi tidigare bott i. Ett eget rum till honom och ett eget rum till mig. Ett vardagsrum med kök. Ett riktigt hem. Något jag aldrig trodde att jag skulle klara ekonomiskt eller fullt ut vågat hoppas på under alla de dagar jag oroat mig för uppbrottet och framtiden. Mitt ex bodde 500 meter längre bort i samma område och trots att vi båda var vilsna och ledsna så var vi nöjda med att vi ordnat det praktiskt på bästa möjliga sätt för vår son.
Det nya livet
Min son var tre år och vi hade ett tre-dagarsschema där vår son var tre dagar i taget hos var och en av oss. Växelvis boende men med kortare intervaller. Mest för att vi trodde själva att vi skulle dö utan honom men också för att vår pojke inte skulle fara illa av att vara utan någon av oss längre tid än så. Jag minns att min son ofta frågade var han var och vem som skulle hämta honom på dagis. Han frågade varför han inte fick ha kvar sitt gamla rum och han tyckte inte alls om sitt nya. Han längtade efter sin pappa hos mig och efter mig hos sin pappa. Så fort han började ”landa” hos mig skulle han bryta upp och istället vara hos sin pappa. Suck… Som vi kämpade alla tre.
Så kom julen
Jag och mitt ex hade tillsammans planerat den första julen och min son skulle vara med sin pappa hos hans familj. De som ju fram till för sex månader sedan också varit min familj. Själv hade jag in i det sista dragit ut på att fatta något beslut om julafton. Jag var inbjuden både till min mamma och hennes familj och till min pappa och hans familj i Skåne. Samma Skåne som min son och hans pappa skulle fira jul i. Fast utan mig.
Igen skulle jag alltså flänga till mina egna separerade föräldrar på julafton. Något som jag inte gjort på många år men som jag alltid gjort under min uppväxt. Något som jag aldrig ville att min son skulle behöva göra men som i och med separationen nu kanske ändå skulle bli hans julminnen.
Min väninna som separerat året innan åkte utan sin son till Åre för att försöka glömma att det var jul. Jag skulle såklart ha kunnat följa med men klarade då inte att vara så långt ifrån min pojke. Inte första julen. På julaftonsmorgonen åkte jag istället med min son till hans farbror för att lämna av honom och alla julklappar. Jag blev artigt inbjuden på kaffe och fick en kort stund vara i mitt gamla sammanhang och i den trygghet som jag byggt upp tillsammans med dem.
Smärta, besvikelse och insikt
Att på julafton ensam lämna det där pyntade och mysiga huset. Att på julafton ensam lämna det där bullriga, varma sammanhanget utan min son och utan min dåvarande man är bland det mest smärtsamma jag upplevt. Jag minns att jag fick beröm för mitt röda hår. Jag minns att min svägerska som jag delat så mycket skratt och gråt med, inte kunde titta på mig. Hon var för ledsen men också arg på mig för att vi separerade. Hon berättade långt senare att hon kände sig sviken. Att jag inte bröt upp bara från min dåvarande man utan också från henne, hennes barn och familj. En separation drabbar alla i en familj och släkt.
Den julen var första gången jag fullt ut förstod att jag inte bara förlorat min man utan också hela hans familj.
Tack Eva
Idag. Nästan 10 år senare sprang jag på den underbara kvinna som då, under uppbrottet, var min sons förskolefröken. Eva. Vi hade inte setts på många år men hon kramade varmt om mig och hälsade också på min nya man. Hon var numera pensionerad men mindes fortfarande att min son var ”låg” under den perioden. Hon berättade att hon brukade få hålla om honom när han skulle komma till ro under vilan. Att hon brukade locka fram honom från ställen där han gömt sig för att få vara ifred. Jag berättade att hon ofta fick trösta mig när jag ibland grät efter lämningen på morgnarna. Att hon brukade säga ”Nu separerar ni och snart har halva barngruppens föräldrar också separerat. Sånt är livet Linda och allt kommer att bli bra. Dåligt samvete och skuldkänslor gör ingenting bättre. Din pojke kommer att klara sig fint.”
Jag är än idag så så tacksam för det Eva gjorde. Hon försökte normalisera det som då kändes som världens undergång. Hon försökte hjälpa mig att se att vår son inte skulle bli hjälpt av mina skuldkänslor. Att se henne nu var en påminnelse om hur långt vi alla kommit sedan den där julen och att mycket faktiskt gått riktigt bra. Fina Eva.
Sorg, smärta och rött hår
Sorgen och smärtan kommer man aldrig runt. Man måste igenom känslorna. Titta på dem, vara i dem och göra upp med dem. Låta dem verka ut men samtidigt inte låta dem sluka en helt. Bryt av med något när det blir för tungt. Rött hår t ex
Man får ta smärtan i omgångar och gå sönder ibland. Spricka och gråta. Det är bara i sprickorna som ljuset kan leta sig in som som Leonard Cohen sjöng.
Några tips till dig som är där som jag var för tio år sedan:
- Planera första julen tillsammans med ditt ex och med hänsyn till vilka känslor kring separationen som finns hos ALLA i familjen. Iallafall så gott det går.
- Var snäll mot dig själv och utsätt dig för lagom doser svåra situationer, avsked och människor.
- Om möjligt gör något helt annat än att fira en vanlig traditionell jul om du ska vara utan dina barn för första gången. Det är något med julen som gör att man blir särskilt sentimental, vemodig och nostalgisk.
- Snörvla och först efter det du sagt hej då till dina barn. Du förstör deras jul om du visar din sorg, skuld och smärta.
Vi på Endbright finns här och hjälper dig. Vi vet att det kan vara svårt. Separationsakuten håller öppen hela julen, ring eller boka tid!
