Barnsligt enkelt, eller?

Det är som om det är något självklart att förlova sig, gifta sig och sedan få barn. Nästintill en rättighet. Och en självklarhet för många. 

Det är normen, men till skillnad från 50-talet så är det ingen som höjer på ögonbrynen om man inte etablerar relationen genom en förlovning eller ett giftermål men, det är något helt annat om man inte får barn.

”Att bilda familj”

När vi pratar om att bilda familj så innebär det att man får barn. En bild av mamma, pappa och (x antal) barn är det som de flesta ser framför sig. Att avvika från den ”normen” och ha flera barn är allt vanligare de senaste 10 åren och det finns en viss koppling till status. Men varför definierar vi en familj som något där övergången från par är direkt relaterat till barn. Inga barn = ingen familj.

Men varför är man inte en familj om man lever ihop utan barn, ett par med två hundar eller en ensamstående förälder med barn? Är man diskvalificerad både ifrån att få kalla sig eller ses som en familj.

”(O)känslighet”

Eftersom normen mer eller mindre är cementerad blir ofta frågan om barn lite känslig. Vissa människor i omgivningen undviker ämnet, en del närmar sig försiktigt medans andra kan köra på utan att ens tänka tanken att det här kan vara känsligt eller att man inte vill diskutera sin situation eller bli ifrågasatt för sitt val. För synpunkter är det många som har.

”Längtan & hopp”

Det finns nog ingenting som kan tära mer, både på en själv och på relationen, när det enda man vill är att bli gravid och inte blir det.

Besvikelsen varje gång när mensen kommer. När sexlivet anpassas helt efter ägglossningen. När det börjar hänga outtalade anklagelser i luften om vems fel det är. När man ser nyblivna föräldrar med barnvagnar överallt. När man börjar känna att man inte duger.

Stora påfrestningar som man inte riktigt kan förbereda sig på mentalt och istället för att riskera att det tär för mycket på relationen kan det vara väldigt bra att gå och prata med någon.

”Att tänka om”

Det är nog många som mer eller mindre tar för givet att man ska få barn. Hur vanligt är det att man diskuterar igenom alternativen innan man fattat beslutet att det är dags för barn? Nu ska man ju inte alltid se problem i allt men det är klokt att prata igenom det innan. Det kommer vara tufft nog ändå utan att man ska behöva ta diskussion om alternativen när ett alternativ är enda lösningen.

Förr fanns det i princip bara ett alternativ, adoption. För många var det viktiga att få barn så att adoptera blev den självklara lösningen. För andra var det viktigt att barnen var biologiska så en adoption var uteslutet. Var landar man i den diskussionen om man står på varsin sida?

Idag finns det många sätt som gör det möjligt att få barn men även den processen kan vara väl så tuff att ta sig igenom.

”Frågorna”

”Är det inte dags för er att skaffa barn nu?” ”Det vore så roligt om ni också skaffade barn så att vi får barn i samma ålder” Frågor som känns som knytnävsslag i magen och många gånger är svåra att värja sig ifrån.

Tänk på alla har rätt till sin egen sfär och själv avgör vad man vill prata om och inte. Säg ifrån om du inte känner dig bekväm!

Eftersom det här är både en privat och känslig fråga ska man kanske vänta till dess att personen själv tar upp det, även om du självklart bara vill väl och vara ett stöd. Tänk efter före du börjar ställa frågor, skulle du själv vilja att någon ställde frågor till dig på det här sättet om du var i samma situation?

”Vi får se…”

För vissa par är ett liv med barn något man kan se framför sig men man skulle vara lika nöjda om det inte blev så. Man kanske bestämmer sig för att sluta med preventivmedel och tar det därifrån. Blir man gravida är man glad för det, blir man det inte är man nöjda med livet ändå.

Det här är ju ett avslappnat förhållningssätt som gör att man inte alls är lika känslig för frågor. Det är inte alls laddat på samma sätt. Dessutom uppfattas man som ”normal” eftersom man ju faktiskt försöker.

”(O)normal”

Att välja ett liv utan barn kan faktiskt vara provocerande för vissa. Man kan verkligen bli ifrågasatt på många sätt och det finns ofta gott om synpunkter gällande valet.

Det är ju inte så att man pratar vitt och brett om sitt val. Det är något privat och det finns ingen anledning att berätta om det för andra, om man inte själv vill förstås.

Det finns ju dom som inte ställer några frågor och så finns det dom som gör det. Vissa mer finkänsligt än andra. Vissa har man en nära relation till och andra inte. Men oavsett om man absolut inte vill prata om det så är det väldigt svårt att markera att det här vill jag inte prata med dig om.

Man försöker prata bort det utan att egentligen svara eller öppna någon dörr, inte ens på glänt. De flesta läser av det men långt ifrån alla. Men du har ingen som helst ”skyldighet” att prata om det som för dig är privat så markera fint att du inte vill prata om det.

Att prata om det med nära vänner och familjen är ju naturligt men även här kan man bli lite ”ifrågasatt” över valet. Att välja bort det mest fantastiska som finns kan ju bara innebära att man inte förstått. Så ”måste” det vara och plötsligt får man höra en massa argument om varför man måste skaffa barn.

”Ett liv utan barn blir ju jättetråkigt”

”Barn är ju själva meningen med livet”

”Är du verkligen säker, har du tänkt igenom det riktigt noga?”

”Ni som skulle bli så bra föräldrar, varför skaffar inte ni barn?”

”Ni kommer ångra er och då är det försent”

Argumenten är många och synpunkterna likaså.

Något annat man kan mötas av är att människor förutsätter att man försökt få barn men att det inte lyckats. Kanske säger de något ”omtänksamt” men det låter man passera för att inte hamna i en eventuell onödig diskussion.

Det är självklart inte så att alla ställer frågor och/ eller har en massa synpunkter, men det är många som inte riktigt förstår att någon frivilligt kan göra ett sådant val.

”Fler får barn”

Om man inte vet så är det nog många som skulle gissa att antalet kvinnor och män som inte har barn ökar, men det är precis tvärtom. SCB’s befolkningsstatistik visar att det 2008 var 16,5 procent av kvinnorna i fertil ålder som inte hade barn jämfört med 13,5 procent 2018. För män har det inte skett någon förändring utan andelen ligger kvar på 21,5 procent.

 

Vad säger ni om det här? Om du har egen erfarenhet av detta så får du gärna höra av dig till oss på hello@endbright.se. Därtill, hur har det påverkat din relation eller ditt äktenskap?

 

Källor: SCB