Även frånskilda pappor köper julgransfötter

Nu var jag kanske aldrig någon sucker för det som skulle kunna kallas svensson-liv, men som gift tvåbarnspappa boende i radhus uppskattade jag genuint söndagsutflykterna till köplador som Bauhaus, IKEA, ÖB och Rusta. Att få gå omkring där, inuti dessa gigantiska lysrörsupplysta rymdskepp, och vara en del av någonting supernormalt. Det var en fröjd. De prydliga travarna med kartonger och det trivsamma sorl som uppstår när bakgrundsmusik blandas med främlingars shoppingresonemang: ”Älskling, visst går väl den här in på Charlie och Heddas rum?”

Det var en ynnest att vräka ned Dubbeldusch, Wettexdukar, värmeljus, iskubsfryspåsar, ibland även talgbollar i kundvagnen. Jag handlade i sådana mängder att det skulle finnas hemma sedan – hela tanken var ju att bunkra – fast samtidigt ville jag inte köpa för mycket, för jag ville ju få en anledning att återvända inom hyfsat överskådlig framtid. Få aktiviteter fick mig att känna mig så oantastlig och uppstyrd som det där besöket till köpladan utanför staden.

Men när jag skiljde mig så tog det slut mellan mig och ställen som Bauhaus också. Det skedde liksom på köpet. Jag förutsatte att dessa köplador inte längre välkomnade mig, och höll mig därför borta. Allt enligt den sårade människans logik: Vill ni inte ha mig så vill jag inte heller ha er!

Ikea, Bauhaus, ÖB, Rusta… dessa oaser var inte ämnade för mig längre, de var off limits. De var till för de fortfarande lyckliga och normala. De med alla familjeillusioner kvar. Kantstötta outsiders som jag … Vi är möjligen välkomna på sunkiga barer där man kan dricka shots med småkriminella till tre på natten, för all del, men vi ska hålla oss långt borta från familjemeckan som Bauhaus. Besöksförbud utfärdades. I alla fall i mitt huvud.

Det krävdes en lycklig slump för att jag skulle våga mig på en comeback. Jag och en kompis hade tränat på utegym och badat i sjön Magelungen efteråt. På väg hem bestämde vi oss för att kompensera för vår hurtiga renlevnad medelst en spontan hamburgerlunch på Max i Länna.

Efteråt hade min kompis ärenden på Bauhaus som ligger alldeles intill. Han skulle köpa ved som han skulle elda upp i sin öppna spis i sitt radhus. Där han bor med fru och barn. Efter viss tvekan följde jag med honom in. Jag befarade att något larm skulle utlösas, att det skulle börja pipa så fort jag satte foten innanför entrén.

Alternativt skulle det stå någon tjurnackad biffvakt i väktarkläder utanför entrén, och kolla efter ringar på klientelets fingrar. ”Jaha, hur var det här då? Fortfarande gift? Bra, välkommen”. Lilla skilda jag skulle förstås beordras att ”gå några varv runt kvarteret” för att sedan bli smädad och slutgiltigt avvisad på parkeringsplatsen. ”Stick nu! Vi vill inte ha din sort här!”

Men nej då, min entré passerade obemärkt. Jag beviljades inträde. Jag var välkommen. Efter att ha handlat en rykande take-away-kaffe vandrade jag in i Bauhausvärmen. Och vad skönt det var att få omslutas av dofterna och sorlet igen!

Vad fint det var att få kika in i de där fullt inredda rummen, de som har möblerats så minutiöst, för att kunden ska kunna föreställa sig hur mysigt det kan bli hemma sedan. Hela besöket var som att kika in i ett dockhus. Överallt: varor som möjliggör vardagslivet. Men också sådant som kan få det att glittra: Julgranskulor och chokladaskar. Tillvarons guldkant.

Det stack till några gånger. Jag såg en man och en fru hjälpas åt att pressa en julgran genom den anordning som förser den med ett smidigt nät, medan barnen deras stojade runtomkring. Men det var bara ett litet hugg med sorgedolken. Jag kunde ta det. På det stora hela var det en nåd att få gå runt där bland trädgårdsredskap och robotdammsugare.

Jag fick inga onda ögon av vare sig personal eller kunder, inga misstyckande blickar riktades mot mig ens vid kassan. Snarare väckte min spontanshopping förnöjelse. En julgran, köpte jag – rödgran, givetvis, för den luktar ju mest och bäst – samt en julstjärna. Och kassörskan fick minsann blippa in en julgransfot också, en rejäl och tung pjäs. Det kändes som en symbolhandling; en signal till omgivningen men först och främst till mig själv. Även frånskilda pappor köper julgransfötter.

!
Registrera dig GRATIS för att läsa mer!
Registrera dig snabbt och enkelt för att fortsätta läsa!
Redan registrerad? Logga in