Arg på livet – Någon som känner igen sig?

Får man….

… lov att vara arg på livet, på precis allt inklusive man, hustru eller barn? Känna att livet är orättvist trots att man ju faktiskt har det ganska bra? Den frågan ställer sig Annika som hört av sig till oss…

”Allt var ju jämställt”

Annika är sedan tre år gift med Johan och de har alltid varit överens när det gäller att de ville ha två barn, att de skulle dela både på föräldraledigheten och ansvaret hemma. Så länge de inte hade barn tycker Annika att de levde i ett jämställt förhållande. Båda var mitt uppe i sina respektive karriärer så hon hade nog en lite för romantiserad bild över hur det skulle bli när de blev en till i familjen, konstaterar hon nu när hon har lite av facit i hand.

”En rosa dröm”

En rosa dröm i flera perspektiv. Barnrummet, kläderna men framförallt hur hon skulle ha en underbar tid som föräldraledig med sin nyfödda dotter. De fick förvisso en dotter och barnrummet är rosa men i övrigt är inte allt som den drömtillvaro hon sett framför sig. Visst är det mycket som är fantastiskt sedan Elsa kom till världen men också väldigt mycket som är så mycket jobbigare än hon någonsin kunnat föreställa sig.

”De där nätterna”

Annika är föräldraledig och Elsa har hunnit bli sex månader. Elsa sover inte på nätterna vilket sliter enormt mycket både på Annikas egen sömn och på förhållandet. Johan menar att hon är ju den som är hemma medans han jobbar så då är det väl rimligt att hon tar ansvaret på nätterna. Han kan ju ta nätterna sedan, under sin föräldraledighet. Det är helt omöjligt att få honom att riktigt acceptera att det faktiskt är ett jobb att vara hemma med ett barn på sex månader. Visst tar han vissa nätter men alltid lite motvilligt, han ska ha ett viktigt möte tidigt morgonen därpå eller någon annan kommentar. Visst kan hon förstå honom också, hon har själv varit mitt i karriären med allt vad det innebär. Så, istället för att det ska orsaka något onödigt tjafs så tar Annika i princip alla nätter själv. Det är inte sällan hon sover inne i dotterns rum, på madrassen på golvet. Inte riktigt så hon såg på livet som föräldraledig mamma. Långt därifrån.

”Trött & grinig”

Efter att ha sovit på en madrass och blivit väckt ett antal gånger varje natt är Annika oftast trött. Och med tröttheten kommer en grinig sida av henne själv fram, sådan vill hon ju inte vara! Hon vill vara en pigg och kärleksfull fru och mamma. Hon känner sig arg – arg för att hon blir någon hon inte vill vara, arg på Johan för att han inte förstår det och anstränger sig mer, arg på dottern som inte sover. Det sista skäms hon för men kan inte hjälpa att tålamodet tryter.

”Den sociala isoleringen”

Alla är olika, men för Annika passar inte det lite påtvingade sociala umgänget i en mammagrupp. Man har egentligen inget gemensamt än det att man har fått barn samtidigt och jag har väl kanske haft lite ”otur” för jag känner inte att jag hittat någon i gruppen som det ”klickar med”. Hon går dit ibland, mer och mer sällan. Dagarna blir därför väldigt likartade och ofta med en rätt stark känsla av ensamhet. Hon skäms lite för att hon kan längta tillbaka till jobbet. Till ett vanligt vardagsliv där hon är den som duschar, klär sig snyggt och åker till jobbet med allt vad det innebär. ”Men det är inte rättvist att jag ska skämmas för det, Johan skäms ju inte ett dugg när han åker till jobbet varje morgon”.

”Överenskommelsen”

Hon funderar på och undrar om han verkligen kommer att vilja vara föräldraledig som de kommit överens om. Hör hon inte lite mellan raderna om hur viktiga projekt företaget han jobbar på har i pipeline – är det hans sätt att förvarna om att planerna kommer att ändras? Att de kommer vara omöjligt för honom att vara borta? Hon kan redan höra honom och dessutom med tillägget att han faktiskt tjänar mycket mer så egentligen är det ju bättre för deras ekonomi att hon fortsätter att vara hemma. Hon blir arg bara hon tänker på det..

”Frukostbordet & ryggtavlan”

När Johan kommer ner till köket sitter Annika och Elsa alltid redan där. Hon har ju varit uppe med Elsa oftast ett bra tag innan Johan kommer ner. Oftast har hon, eftersom hon ändå varit uppe och inte vill vara den sura och gnälliga frun, förberett frukost till Johan. Han dricker sitt kaffe, äter sina mackor och pratar (ofta om jobbet) innan han konstaterar att han har bråttom iväg. ”Då kan ryggtavlan göra mig arg – jag vill inte vara den som sitter kvar, förväntas ta hand om det som står kvar på frukostbordet och allt annat inom hemmets fyra väggar. Jag blir helt enkelt avundsjuk, och det gör mig också arg”.

”Egoistisk och en dålig mamma?”

Är man en egoist och en dålig mamma om man kan känna såhär ibland undrar Annika. Alla andra verkar ju så lyckliga med att vara hemma och gå både på mammagruppen och ta långa promenader med barnvagnen. Visst sover Elsa säkert sämre än många andra barn men det är ju så det är under det första året och något man väl ska orka med, eller? Ska fighten tas med Johan om att dela på nätterna i högre utsträckning? Då blir man ju en piggare och gladare fru och mamma, det skulle ju alla må bättre av.

”Naturliga känslor”

Nej Annika, du är vare sig egoistisk eller en dålig mamma. Det är inte konstigt, utan snarare fullständigt naturligt att vara ”arg på livet” och tycka att det mesta är orättvist ibland. Däremot ska du nog ta den där fighten med Johan så att ni delar mer på både nätter och ansvaret hemma. Det är ingen ”walk in the park” att vara hemma med en sexmånaders baby, även om många män ofta tycks tro det. Då kommer du precis som du säger bli en piggare, gladare fru och mamma. Och garanterat mindre ofta ”arg på livet”…

Vad säger ni? Är det ok (visst är det ok!?) att vara arg på livet ibland…?

 

 

!
Registrera dig GRATIS för att läsa mer!
Registrera dig snabbt och enkelt för att fortsätta läsa!
Redan registrerad? Logga in