Malou Efter tio där jag medverkade häromdagen var ingressen och en av öppningarna i konversationen ”hur sorgligt det är med så många skilsmässor”. Men, är det verkligen så sorgligt? Är det rätt begrepp att använda? 

Nog är det synd, ledsamt och svårt. Ibland även bittert och svårsmält med uppbrott, men att lägga ett filter av huvudet-på-sne-sorgligt blir för mig snarare i hållet mot ett misslyckande. Att man inte ”klarade av” att hålla ihop. 

Det är här vi går snett. För det är väl ingen tävling vi skall igenom, inte ett projekt som skall ”klaras av” och ”ros i hamn”? Här kommer de historiska fundamenten av just tvåsamheten in och bilden av en relation, ett samboskap eller ett äktenskap som ett evigt band som inte får brytas; Det skall gå. Man skall hålla ihop. Till varje pris. 

Det är inte jag som satt spelreglerna. Det är inte jag som satt dessa förväntningar och normer, men jag är en produkt av det samhället infuserat på mig och miljontals andra individer under tusentals år. Jag har också – krasst och hårt – känt misslyckandet när en relation tar slut. 

Tvåsamheten har handlat om överlevnad, om politiska allianser, om kultur och om religion. Det gör den fortfarande på många ställen i vår värld, men i Sverige har vi trots allt kommit en bit i detta, kalla det, paradigmskifte. 

Vi väljer våra relationer, vem vi vill leva med och framförallt inte leva med på ett helt annat vis idag. Därför att vi kan. Därför att det går att leva ensam. Så även med barn. Kanske är det människans natur som icke-monogam (sorry alla monogamister, detta är inte inlägget för er…) som trängt igenom och i takt med samhällets utveckling påbörjat denna uppluckring.

Lite senare i programmet vänder vi samtalet och går mot lyckliga skilsmässor. En mycket bättre riktning att gå i vill jag mena. Nota bene; Jag förringar inte sorgen, uppgivenheten och alla de tuffa känslor som är synonyma med ett uppbrott. Jag vet hur vilsen och ledsen man känner sig när man inte är den person som ens partner inte vill vara med, känslan av att bli lämnad. Jag vet också hur skamfilad och dum man kan känna sig när man är den som lämnar en relation. 

Men… jag önskar så innerligt att vi istället lade mer fokus på att just hitta och acceptera det lyckliga uppbrottet.

Jag har inte alla svaren – inte minst i frustrationen och de enorma svårigheter och konsekvenser som ett uppbrott presenterar oss i att kunna trygga för barnen. Så att barnen inte hamnar i kläm, kastas som vantar fram och tillbaka. Bara att behöva flytta fram och tillbaka kan kännas väl så onaturligt. Men, det är de lösningar som finns oss tillgängliga just nu. Kanske kommer vi utvecklas i våra familjerelationer, i vårt samhälle mot andra strukturer och sätta leva på i och genom våra uppbrott? I USA ser man redan nu en växande trend med alternativa boenden, moderna kollektiv och nya sätt att hantera barn gemensamt i den nya relation man så skapat när kärleksrelationen ebbat ut. Och framförallt att man tar hjälp i sitt uppbrott. Det är för mig orimligt att man skall förväntas klara all juridik, ekonomi, boende-frågor och därtill sitt välmående på egen hand. 

Så, är det verkligen sorgligt? Eller är det bara naturligt? I detta behöver vi kanske snarare bli bättre på att hitta rätt verktyg och förhållningssätt till våra uppbrott, som så tydligt allt mer präglar vår tillvaro. 

PS. Vill du läsa och känna dig lite mindre ensam i vad du går igenom på ett lite mer konkret och ja, empiriskt if you will, sätt, så kika på Endbright-rapporten. Där har vår ambition varit att sätta fenomenet skilsmässa och separation i ett annat perspektiv och visa på hur vanligt det snarare är. Det är ett av flera sätt att greppa det som rubriceras ”sorgligt”. Men visst, kärt barn har uppenbarligen många namn. 

Fin söndag på er!

//Charlotte