Änkemansmat

Jag är matintresserad långt över genomsnittet. Om ordet ”foodie” inte hade väckt så depraverade associationer – tänk skamlös kosmopolit som bryr sig mer om att få till kombuchan än att rösta i riksdagsvalet – så skulle jag förmodligen våga kalla mig en sådan. Jag har renodlade mat- och vinresor till Georgien, Slovenien samt Frankrikes gastronomiska mecka Lyon på mitt samvete. Och jag kan tillbringa timmar på supermercados, minimarkets, saluhallar, bazarer, matmarknader… Krypkör gladeligen längs hyllplanen i jakt på intressanta inläggningar och kryddblandningar. Jag kan också – vilket min ex-fru aldrig lärde sig uppskatta – studera restaurangmenyer i timmar. Åh, detta ljuvliga förspel till ätandets akt!

När jag inte har varit upptagen med att själv käka har jag sträckkollat Chef’s table eller någon annan matporrig Netflix-serie. Därtill har jag med stor behållning slukat de sinnliga krogrecensionerna i tidskriften New Yorker. Jag har till och med gett ut en kokbok för några år sedan, den förnumstigt betitlade ”Mitt barn äter allt”, tillsammans med stjärnkrögaren Niklas Ekstedt. En illvillig själ skulle utan problem kunna drämma till mig med invektivet ”matsnobb”, jag skulle förmodligen inte ens protestera.

Kulinarisk fallhöjd etablerad, som ni märker, och oh how the mighy have fallen! Sedan min skilsmässa har det varit lite sisådär med matlagningen. För att uttrycka saken milt. Corona har berövat många människor på smak- och luktsinne. Hemska tanke, jag är än så länge förskonad på det viset, men skilsmässan har stulit min matglädje.

Klargörande: Jag lagar alltså rejäl mat när barnen är här. Vi äter jag anständigt, även om det blir McDonald’s efter bamsejympan på måndagarna – tradition är tradition! – och pizza från värdshuset ungefär en gång i veckan. Men lika ofta blir det pappas köttbullar eller thaicurry.

Det är nu inte de gemensamma måltiderna som är problemet. När barnen inte är här, och jag inte heller har någon vuxen att bryta bröd med, då äter jag däremot uselt. Jag menar inte att jag tröstglufsar en massa transfetter – maten är inte undermålig i den bemärkelsen – men ätandet sker glädjelöst.

Att jag skippar frukosten ska ni inte vara ledsna för. Som morgonvresig b-människa sympatiserar jag med den franskintellektuella skolan. Kaffe och cigg, det står man sig finfint på. Sitta krumryggad över grötskålen, som om man skulle ut och åka vasalopp. Nej, tack! Kaffe och citronvatten räcker för att jag ska kunna göra mitt förmiddagsarbete. Det är vid lunch som det genuint sorgliga börjar.

Jag äter vanligtvis något av följande: tonfisk direkt ur burk, eller möjligtvis att jag vräker upp det brunrosa fiskköttet på en Falu råg-rut. Makrill i tomatsås är också gångbart. Så även rester, om jag har något över från gårdagen, fast de äter jag i sådana fall kalla. Jag äger ingen micro och pallar inte hetta upp i vanlig ugn. Det är liksom inte så noga.

Äter gör jag tankspritt och stående. Ofta vankar jag omkring i lägenheten, så att jag kan tänka på mitt skrivande samtidigt som jag tuggar, och helst då stress- och ångestframkallande jobbtankar, så att jag över huvud taget inte förnimmer maten jag äter. Oftast är måltiden undanstökad på två minuter. Ja vadådå, ska jag slösa bort värdefull jobbtid på att käka lyxlunch eller?

Jag har verkligen börjat resonera så.

Och vad sätter då denna belevade livsnjutare i sig till middag, undrar ni nu. Jo, det ska jag få be att tala om. Fiskpinnar! Jag äter fiskpinnar oförsvarbart ofta. Frysfiskpinnar som jag slarvsteker och sedan äter med händerna, stående. Inför överjaget försvarar jag detta oskick genom att tänka: Så här gör faktiskt engelsmännen. And they should know, because they are the hemland of fish and chips, right. Fast det är förstås bullshit. Jag bryr mig bara inte.

De Skalman-människor som finns i min närhet, särskilt då en, mår fysiskt dåligt när jag beskriver hur jag ännu en gång har intagit lunchen på cirka 37 sekunder, ståendes. På pint kiv informerar jag också vederbörande om att anrättningen återigen vanligt sköljdes ned med ett glas ljummet kranvatten. Det roar mig något, det ska erkännas. Men på det stora hela är det ett märkligt litet martyrskap jag odlar. Jag gör ju inte så här för att väcka sympatier hos någon. Gör inte så här för att någon ska tycka synd om mig. Jag bara gör så. Jag har förvandlats till en änkeman, en heltidssörjande stackare med tveksam föda i gommen och väggurets ensamhetsskorrande tickande i öronen.

Motståndslöst, glädjelöst, smaklöst – det har blivit mitt kulinarisk credo. När mina matvurmande tvåsamhetsvänner skickar bilder på sina vardagsanrättningar – nu senast: omsorgsfullt tillagad ramen och knaperstekt anka – då mår jag bara dåligt. Förmår knappt hjärta bilderna ens.

Vet ni vad, jag tror att jag har fastnat. Det kan nog vara sunt att tidvis sänka kraven på sig själv, men kanske är det nu dags att snäppa upp dem igen? Det finns sol runt hörnet i mitt liv, jag tror verkligen det, att det finns en ljusning som väntar på mig. Och det ingår nog i min uppryckning att återerövra passionen för mat.

För det finns en viktig kraft att återerövra här. Jag mår sällan så bra som när jag lagar rustik söndagsmiddag. Kyckling i ugn, rotmos och fläsklägg, åh, eller slottsstek! Jag älskar att framkalla den där känslan av folkhemssöndag som bara en riktigt umamistinn brunsås kan framkalla. Knäppa upp en folköl och duka fram pressgurka och svart vinbärsgelé. Barn som avbryter leken i steget för att förundrar påpeka hur gott det luktar. Jag vill tillbaka dit och kanske går vägen till uppryckning via grytorna?

En barnfri söndag vaknar jag upp ensam och kalassjuk. Personen som vanligtvis klandrar mig för mitt matslarv ger mig telefonburen tillåtelse att köpa pizza. Jag ger mig ut, men istället för att knata in på pizzerian och beställa en Calzone får jag ett infall och går istället in på snabbköpet. Jag handlar kummel, kapris och panko-ströbröd. Så går jag hem och vänder fiskfiléerna i mjöl, vispat ägg och panko. Jag lagar fish and chips på riktigt, med klyftpotatis till, enligt konstens alla regler, och jag doppar i vinäger och det smakar England på ett sätt som får mig att minns hur ljuvt det är att resa. Och mer än så, det smakar, för första gången på länge, hemlagat. Hemlagat på ett sätt får mig att minnas hur ljuvt det är att vara mitt glada jag.