Det är högt tryck nu under påsken. Så är det ofta vid högtider. Familjehögtider känns, traditionerna sätter spår. ”Vi har har alltid gjort på ett visst vis i vår familj, men nu, efter separation känns det så tomt” säger en medlem till mig. Oj, vad jag känner igen det. Och forfarande kan. Bara för att en skilsmässa skedde för många år sedan betyder det inte att konsekvenserna eller ibland såren inte finns kvar. Även för mig. 

Det är något man får lära sig att leva med. Man måste lära sig att leva med det. För det är just… livet. 

Att skapa nya traditioner, nya sätt att hantera sorg och jobbiga stunder på. Det hör också till. Vissa dagar är lättare än andra. Vissa dagar vill man bara dra en filt över huvudet. Men, till syvende och sist sipprar den igenom, även genom de mörkaste av stunder. Den visar sig vid de mest otippade tillfällena. Kärleken.

Kärleken… lika mycket som den upplevs komma och gå, och ibland undrar man om den lämnat en för gott, så tenderar den att ge oss små glimtar här och där. Det svåra -men ack så viktiga – är att vi försöker ta vara på den. Kärleken. Kärleken till vårt ex, kärleken till någon ny, kärleken till familjen, kärleken till barnen, kärleken till oss själva. Kärleken, som vi både älskar och hatar. 

Behöver du lite kärlek, så finns vi också här. När kärleken känns långt borta. Du har väl inte missat separationsakuten?

Önskar er en fin söndag, och länge leve kärleken i alla dess olika former. 

Ps. Nästa vecka kommer ett riktigt härligt nytt avsnitt av vår podd, Endbright möter… Mycket kärleksprat utlovas!