Vilken start på det nya året Sydamerikas största land, Argentina, får. Eva Peróns land legaliserar nu abort. Bilden av familj, av kvinnors rätt och av ett familjeorienterat samhälle förändras om än att länder, kulturer och religiösa åskådningar alltid, med största sannolikhet, kommer att gå i viss otakt. Men vissa saker är ”basics”. Rätten till abort. Och, rätten att kunna välja sin partner, eller ex-partner. 

Individen, dess värde och önskan är idag centralt, till skillnad från när en cementerad familjebild var det enda som tolererades. Detta påminner mig om att det fortfarande är olagligt att skiljas på Filippinerna och i Vatikanen. För oss i Sverige, i Nordeuropa, kanske detta känns främmande, men även i vårt land krockar normer, kulturer, synsätt och religion. 

Idag vet vi att där är miljontals människor världen över som, på ett eller annat sätt, inte kan ta sig ur ett äktenskap. Idag är det fortfarande olagligt att skilja sig på Filippinerna och i Vatikanstaten. På Irland och Malta blev skilsmässa lagligt först 1995 respektive 2011. I båda dessa fall var det ett tight race gentemot de värderingar som kyrkan etablerat och cementerat en gång i tiden. 

Det är fullt möjligt att Endbright, bara för något år sedan, inte alls hade haft den kraft eller vunnit den mark som vi, på blott ett år, gjort. 

Endbright’s ständigt ökande medlemsantal, dagliga interaktioner, de många ”divorce planning-sessioner” som bokas (inte minst nu under helgerna) och skräddarsydda separationsplaner vi lägger vittnar om att hjälpen behövs. 

En hjälp i ett samhälle som konstant förändras. Från kärnfamilj till singel till nya familjekonstellationer. Bara sedan jag skilde mig, för drygt 8 åar sedan, ser jag stor skillnad på hur skilsmässa och separation bemöts. Både i det offentliga rummet såväl som i den privata sfären. 

Samtalet om ”Skall man lämna, eller skall man stanna?” kom upp för några dagar sedan i ett glatt sällskap (på säkert avstånd) post-jul. Efter ett par glas flög frågorna, likt ett snöoväder, runt i rummet. Någon biter ihop, väntar tills barnen är större. Någon har precis skickat in ansökan. Någon kan knappt vara i samma rum som sin partner, respekten är borta. 

När jag lämnade mitt sällskap tänkte jag en del på hur jag drivs utav, och hoppas med mina handlingar i att ha valt bort att leva olycklig i en relation som inte fungerade, kan ha gett mina barn en bild om vad jag anser värt att kämpa för. Ett oberoende och en självständighet. Det egna valet. 

Jag är stolt över att ha tagit mig igenom en tuff skilsmässa, och jag hade inte kunnat drömma om hur mycket starkare och bättre jag blev när jag väl kom ut på andra sidan. För om något, är det väl denna typ av exempel vi sätter för våra barn så att de, under åren som kommer, kan fortsätta driva framtidens förändringar? Jag vill tro det, i alla fall.

Nästa år blir ett förändringens år för Endbright. 

Hasta pronto, och heja alla ni som vågar ta hjälpen i skilsmässa eller separation!

Charlotte